[131119] Hur viktigt är det inte att barns första möten med scenkonsten blir till ömsesidig kärlek. Göteborg kan tyckas rikt på teater för de yngre, både på institutionerna och av fria grupper och det är i regel inte kvalitet som gör skillnad utan de ekonomiska villkoren.
Alba.nu har tittat in på två av höstens nykomlingar, Mobbad? på Göteborgsoperan och Opsis av Big Wind, två helt olika föreställningar men med gott om material för lärare och i bästa fall också för föräldrar att spinna vidare på.
Göteborgsoperan fortsätter med andra ord på den inslagna vägen att nå en ung publik med angelägna frågor i hopp om att samtidigt grunda ett intresse för musikteater. Texterna till föreställningarna bygger också i regel på barns och ungas egna reflektioner. Förra säsongen var temat mod och texten resultat av en tävling bland gymnasieelever som vanns av Sofia Ringhage i Lerum och blev till en riktig succé i föreställningen En amputerad själ med gymnasieelever i de flesta rollerna. Tema kärlek har tidigare betats av. Denna gång handlar det om mobbning, en företeelse som många teatrar, inte minst Backa Teater, behandlat med skärpa, och som blivit till en av de hetaste debattfrågorna i och med en rad uppmärksammade autentiska fall och nu senast genom konstnären Anna Odells film Återträffen. I det perspektivet är Göteborgsoperans Mobbad? något av en mjukvara.
Återigen i serien Unga för unga är det Mia Ringblom Hjertner som står för idé och även manus och regi, men manus bygger på brev som kommit in från skolelever i Göteborg. En samling sådana brev har arrangerats som en väggtidning i operans foajé. Och det är tänkvärd läsning i väntan på föreställningen. Men en del av vad som där sägs saknar jag från scenen. På den möter vi två unga dans- och musikalskolade aktörer, Hanna Brehmer och Jonas Eskilsson, som växlar mellan att agera mobbade skolelever, som tydligen lever endast med en av sina föräldrar, i ena fallet en far och i det andra en mor, som de också får spela, också vid tillfälle förvandlas till sina mobbare. Övergången dit sker enkelt och raffinerat genom att trä på och av ett par lösa röda ärmar och skärpa rösten. Replikerna ömsom talas, ömsom sjungs till lätt mollstämd jazzinfluerad musik av Teresa Indebetou, som också ackompanjerar på ett piano som hon ett par gånger lämnar för att bli del i handlingen.
Det blir till en välgjord liten föreställning med några riktigt fina duetter, men den saknar egentligt klös. Det handlar om rekorderliga barn som både gör morgongymnastik, borstar tänder och gör läxor innan de förklarar att de inte vill gå till skolan för att de mobbas och som har var sin till synes snäll och väl fungerande ensamförälder att beklaga sig hos. Tydligen vill man säga att varken det yttre skenet eller den sociala situationen avgör vem som kan bli mobbingoffer. Mitt intryck är dock att barn, i motsats till vad som sker här, har långt till att erkänna för sina föräldrar att de blir mobbade. Förhoppningsvis har jag fel. I annat fall kan det här fungera som det goda exemplet i syfte att ingripa innan det gått för långt, så som görs i föreställningen. Mobbad? kommer också att spelas uppsökande i regionen.
De som lärt sitt alfabetet och har nära till Lennart Hellsings figurer är förhoppningsvis laddade med tillräcklig fantasi, verbal ammunition och självförtroende för att vare sig bli den som mobbas eller mobbar. Förra året gjorde Göteborgsoperan familjeföreställningen Lite om Lennart som var en mycket fri utflykt i Lennart Hellsings produktion. Teatergruppen Big Winds Hellsing-föreställning Opsis vänder sig framför allt till en yngre publik, som ännu tampas med alfabetet men det är samtidigt en föreställning för både föräldrar och till och med deras föräldrar, för så länge lär Lennart Hellsings figurer ha ingått i visrepertoaren.
I Big Winds generösa repertoar av föreställningar kan man nu slå följe med Tobias Edvardson på en vinglig, charmig och skönt sprallig interaktiv färd genom alfabetet med figurer som Bagare Bengtsson, Krakel Spektakel, kusin Vitamin, Herr Gurka, Trollkarlen ifrån India land som drack upp sig själv osv. där publiken inbjuds att både sjunga och agera med. Och om inte barnen alltid kan sin Hellsing så vet föräldrarna bättre, för det var på en öppen föreställning på Uddevallas bibliotek som jag fick en dagsdos hellsingsk vitamininjektion. Det är bara att hoppas att de signaler som nu ljuder om att skolteater fördelar sig allt mer ojämlikt och är allt mer beroende av enskilda lärares initiativ resulterar i att man råder bot på en sådan utveckling. Och då behövs både det problemorienterade och det lustfyllda.
