[131119] Att sitta i nedlagd byskola i Medelpads skogar, som tagit emot mycket av Tjernobyls nedfall, och skriva om dramatiken 1986. Att ha nått fram till en debattantologi som inget förlag ville ha, ”för det är inte längre lönsamt”. Att då förbereda att själv ge ut den. Och få klartecken från Arne Ruth: hans debattreportage ”Valet är kärnkraft eller demokrati” skulle få ingå. Det var att plötsligt lyfta projektet, få del av en magi från DN:s kulturredaktion.
Arne Ruth, som nu nyss fyllt sjuttio år, var nog den siste chef på DN som kunde skriva en ”underbar text”, så ser jag det. En text med flygande associationer mellan kunskapens alla sfärer, en kristallklar dokumentär prosa som var fullständigt hänförande.
Jag har aldrig träffat honom. När jag nu följer Lars-Åke Augustssons intervjubok Arne Ruth talar ut (Carlssons) som varvar privatbiografi med erinringar från kampen i offentligheten, kan jag ana ettslags själsfrändskap: antologin sysslade rätt mycket med Strålskyddsinstitutets person- och intressegemenskap med svensk kärnkraftsindustri. Det var att bända ”mellan sken och verklighet”, en avslöjande journalistik som ligger honom varmt om hjärtat.
Arne Ruth föddes i Tyskland 1943, förlorade sin far vid slutstriderna om Berlin, växte upp med sin mor och två tvillingar, kom till Bengtsfors i Dalsland vid ett års ålder, där mormor bodde. Där fanns ett folkbibliotek som bestämde hans framtid som ständigt läsande, sökande klarhet om nazismen, upplysningen som grund för Sveriges industrialisering och brukssamhället som grund för folkhemmet, Norge som mer öppet mot världen än Sverige i kraft av sin litenhet – alla dessa frågor som fullständigt fångat hans intresse och skrivarmöda.
Som journalist är han ”självlärd”. Vid 13 fick han överta ett lokalredaktörsjobb på Bohusläningen från sin bror. Han blev praktikant på Handelstidningen och frilanser i flera år, så anställd på Sveriges Radio i Göteborg där han också blev redaktionschef. 1977 efterträdde han Bo Strömstedt som kulturchef på Expressen men blev övertalad av Gerard Bonnier till kulturchef på DN 1982. Det var på den tid ledarna inom familjen Bonnier såg det publicistiska uppdraget som så speciellt att det krävde ett chefsskap som inte uteslutande var ekonomistiskt. Detta ändrades på nittiotalet, vilket också ledde till Arne Ruths avgång 1998.
Hans texter har en associativitet och skärpa i samhällsanalysen som numera är mycket ovanlig. Han verkar leva ständigt lyssnande, läsande och skrivande. Han verkar också fullständigt prestigelös: efter chefredaktörstiden har han inrättat sig med sin intellektuella hustru Haideh Daragahi från Iran i ett vallonbruk i Berkinge, Norduppland och nu i Missionshuset i Mehedeby, där han tänker öppna sitt jättebibliotek för allmänheten. Han har sista tiden engagerat sig helhjärtat för de utländska bärplockare som utnyttjats exempellöst av bärföretagen och en konstnärsfamilj från Armenien som blivit utvisningshotad på helt osakliga grunder. Narek Aghajanyans familj bor nu tillfälligt i missionskyrkan – sådan är Arne Ruths aktivism, steget från penna till praktisk solidaritet är ständigt kort. ”Mänskliga rättigheter” och internationalism är inga abstrakta paroller för honom.
Om Lars-Åke Augustssons intervjuarbete är inte så mycket att säga: han är tillbakadragen och låter Arne och Arnes vänner utveckla sin talan. Det sägs att Arne Ruth också förbereder sin självbiografi. Kanske passade bengtsforsaren Augustssons förslag om en intervjubok som förövning för detta projekt.
