[131117] Sveriges första och – hävdar många – enda nattklubbsdrottning har skrivit sina memoarer. Det är ett synnerligen händelserikt liv hon har levt. När nattklubbsepoken tog slut 1988 blev hon konsult i branschen och numera är hon en av grundarna till 1,6- och 2,6 miljonerklubben som kämpar för kvinnors hälsa och rättigheter.
Den spanske författaren Calderón skrev: ”Livet är en dröm och drömmar förblir drömmar.”
Alexandra Charles avslutar boken med ett svar på hans livstes:
”Om livet endast är en dröm har jag ändå skapat min dröm själv.”
Journalisten Åsa Mattsson har skrivit det Alexandra Charles har berättat för henne. Boken är en enda lång monolog, med vissa omtagningar ibland. En utomstående författare hade kunnat reflektera och distansera det berättade, men det har samhällsdebattören Åsa Mattsson underligt nog helt och hållet låtit bli.
Född som Inga-Lill Gefvert i Mariestad 1946. Släkten är valloner och kommer från Värmland sedan 1600-talet. Hennes pappa var tandläkare och familjen flyttade till Fränsta i västra Medelpad när Alexandra precis börjat skolan. Pappan öppnade praktik där. Familjen hade dessförinnan bott i Dalarna i en stor lägenhet med jätteterrass och i Medelpad flyttade man in i ett stort trevåningshus där tandläkarpraktiken fanns på markplanet, bostaden på andra och tredje etaget och i källaren pingisbord och bastu och tvättstuga och förråd.
Familjen bilade mycket, pappan älskade bilar och mamman att upptäcka det speciella med varje ny plats, by, samhälle, stad. Och hon var särskilt intresserad av kultur och kyrkor. Så småningom reste man ut i Europa med bil. Modern ville också att flickorna skulle lära sig dansa balett, spela piano, åka skridskor och skidor och vara aktiva.
”Vi hade ett rikt socialt liv med provinsialläkaren, apotekaren och lärarna.”
Det var, med andra ord, ett borgerligt liv. Kultiverat, som vissa skulle kalla det.
Dock var modern bunden till hemmet. Hon var duktig i skolan men fick tidigt klart för sig att hon inte fick studera vidare. Hennes far menade att hon snabbt måste ut och jobba för att bidra till försörjningen och femton år gammal blev hon barnflicka i en familj i Norrtälje. Och när hon träffade Alexandras far så gick hon på Calle Flygares teaterskola och jobbade på restaurang på kvällarna – men Stig, som Alexandras pappa hette, ville inte ha en yrkesarbetande fru. Han skulle flytta ut på landet och öppna sin första praktik. Inga – Alexandras mor – var 28 år och kände den biologiska klockan ticka och fogade sig.
Detta präglade Alexandra Charles djupt, förstår man, och har gjort henne till kvinnoförkämpe, i alla fall efter hennes nattklubbsepok.
Hennes mamma sa ofta:
”Tänk på dem som är fattiga och att världen är orättvis.”
Hon hade visserligen fått ett gott liv, men var egentligen en enkel flicka. Visst gillade hon vackra kläder men var alltid mycket för att hushålla och spara. Alexandra minns en jul när fadern köpt en dyr ormskinnsväska till modern och de blev osams för att hon tyckte det var vansinne att spendera så mycket pengar på en sådan sak.
Också politiskt var föräldrarna från skilda läger. Pappan var högerman och mamman socialdemokrat. Mamman födde fyra flickor – men ville alltid ha en son, eftersom hon kände att det var vad som räknades. Hon ville att flickorna skulle studera och bli läkare eller advokat.
”Och alla gjorde vi henne besvikna. Att bli nattklubbsdrottning …var…inte vad hon hade väntat sig av sin äldsta dotter.”
Men så småningom smälte hon det, säger Alexandra, och berättar att mamman älskade att träffa nya människor tillsammans med Alexandra.
”Och jag blev ju även egen företagare och det räknades.”
Det är ingen tvekan om att familjens värderingar var behäftade med borgerliga myter så det stod härliga till. De hyrde också hus i Spanien och bodde där i åtta månader och Alexandra lärde sig flytande spanska och det gav henne en tidig försmak för landet och för att resa.
Men föräldrarnas äktenskap sprack när Alexandra var fjorton år, efter att hennes yngsta syster fötts. De umbäranden som hennes mamma fick stå ut med i och med detta var avgörande för att Alexandra Charles sedermera valde att inte skaffa barn.
Hon hamnade i USA som utbytesstudent 1966 och det var också där hon fick sitt nya namn. Pojkvännen Dexter, som studerade på Stanford, tyckte att namnet Lill lät fult och sa:
”I think you should have the name Alexandra!”
Via sin första make Noël Charles fick hon efternamnet och de startade tillsammans nattklubben Alexandra’s i Stockholm våren 1968. Det var på Strand Hotel vid Nybrokajen.
Klubben har sedermera legat på flera ställen, som Biblioteksgatan – varifrån hon säger sig ha de flesta positiva minnena – och Döbelnsgatan och Birger Jarlsgatan.
Alexandra’s har även funnits på Barbados och på Mallorca. Överhuvudtaget är denna bok en odyssé i resmål världen över och i namedropping slår den nog rekord – vad gäller memoarböcker – så många kända artister, skådespelare, nöjesfolk, idrottsstjärnor, finanshajar och jet sets av alla sorter har nog inte nämnts inom ett bokomslag förut.
Det är ingen hejd på någonting, egentligen. I början av boken säger hon på ett ställe:
”Jag är äldst av fyra syskon, jag var brådmogen och tidigt utvecklad. Elevrådsordförande och storasyster, jag kan inte komma ifrån den rollen.”
Men på ett senare ställe minns hon hur mamman sa till henne under uppväxten: ”du är en duktig flicka och du ska plugga och du ska klara av allt.”
”Jag fick beröm för betyg och för att jag var duktig, inte för den jag var som person.”
Alexandra Charles har kommit till stor insikt via bildandet av 1,6 miljonerklubben som hon tog initiativet till 1997. En ideell förening som sprider objektiv information om allt som är kvinnors hälsa samtidigt som de är en påtryckargrupp i viktiga hälsofrågor. Namnet kom sig av att det fanns 1,6 miljoner kvinnor i Sverige som var 45 år och uppåt när de bildade föreningen.
Så småningom bildades även 2,6 miljonerklubben med samma syften, eftersom man inte ville utesluta de kvinnor som var mellan 25 och 45 – vilka var en miljon – och den blev en del av den första 1,6 miljonerklubben.
Klubbarna består av idel kända och namnkunniga kvinnor inom artist, nöjes-och skådespelarbranschen men har också medicinsk expertis knuten till sig.
Detta är nog den mest intressanta delen av boken, när Alexandra Charles kommer in på de värderingar hon har fått via engagemanget i klubbarna: hon är t e x för kvoteringar av kvinnor in i näringslivsstyrelser, hon har fått upp ögonen för kvinnodominerande områden med låglönearbeten, hon reagerar starkt mot Sverigedemokraternas propaganda som hon menar är kvinnofientligt och sexistiskt, förutom främlingsfientligt – och hon har insett kulturens stora betydelse för stressade och deprimerade kvinnor som dubbelarbetar.
””Folk behöver både bröd och skådespel. Vi bjöd på båda sakerna på Alexandra’s, men jag menar att vi nu också gör det i 1,6 miljonerklubben.”
Det känns uppfriskande att få läsa om denna så viktiga del av hennes nuvarande liv. Till skillnad mot den glamourösa tiden inom nattklubbsvärlden, som ibland känns som självskryt – även om det framgår vilket hårt arbete hon har fått finna sig i genom alla år.
Hon sörjer över att hon inte fått egna barn, men hon har ”fått bli” farmor åt en flicka – Mathilde – barnbarn till hennes andra make Anders, som avled i cancer, vilket är hennes livs sorg.
Hon märkte när hon lämnade nattklubbslivet att många vänner och bekanta försvann när strålkastarna slocknade runt henne.
”Jag var inte intressant som person utan för det jag representerade.”
Men fester är hon med och arrangerar fortfarande. Därför blir jag lite full i skratt när hon på ett ställe i boken säger:
”För mig handlar livet om så oändligt mycket mer än fester.”
Men nog har det varit fest allt – så gott som alltid!
