[131115] De offer som överlever (även svår) förföljelse stiger ofta upp ur de plågsamma minnena med sällsamma tillgodhavanden på sin sida.
Det är vad Anna Odell visar i en engagerande och helgjuten skildring av en skoltid som mobbad och mer därtill: de fortsatta bilderna av fegheten som gödde dumheten, i stället för att visa intresse för den som var en liten smula annorlunda alla de andra.
Så apart kan Anna Odell trots allt inte ha varit, möjligen lite udda.
För det handlar inte om något som bara hörde barndomen till, en ondska som urskuldas med, att ”de var ju bara barn”.
Fegheten kommer i repris, när Anna som vuxen och fullfjädrad konstnär har gjort en film om hur den återträff hon aldrig blev inviterad till kunde gestaltat sig och vill visa den för sina tidigare plågoandar.
Det är filmens allvarliga, tyngst vägande del. Det är bilden av de som en gång hade och numera är föräldrar, de ’normala’ monstren som tillåter sina ’starka’ barn att utvecklas i samma gamla hjulspår.
Och visar stolthet över det.
Kamerans återkommande åkning genom klassiska skolkorridorer, som Odell får att likna fängelsegångar, eller slutna avdelningar på ett mentalsjukhus, återspeglar tyngden var och en känner, som går till skolan i vetskap om ständigt nya påhopp. Till sist skolan sedd från ovan, sedan skolgården, kvarteret och slutligen hela staden, vår värld, som tillåter sådana oförlåtliga brott – allt till Laurie Andersons magnetiska toner.
Det är en stor och levande film, som använder sig av en intressant balansgång mellan fiktion och dokumentär, vilket gör, att man också kommer att följa med i Odells egen arbetsprocess och bevittna någon form av läkning, så långt den är möjlig.
Den kastar också ljus över den kontroversiella aktion som gjorde henne mer känd för omvärlden än vad som är vanligt för en bildkonstnär av hennes art.
Fanns det någon misstanke om, att hon den gången agerade i spekulativt syfte är den en gång för alla avförd nu.
