[131119] 
Det är ofrånkomligt att den här romanen blir jämförd med Donna Tartts debut, Den hemliga historien, som gavs ut 1992. Steglitsan är den tredje romanen i ordningen, men boken mellan de här två (Den lille vännen) rönte inte samma uppskattning som den första fick, och den här, med all säkerhet, kommer att få.
För Steglitsan är magisk på sina ställen. Det är samma röst som i Den hemliga historien. Och båda huvudpersonerna har liknande drag. Det är unga män i beroendepositioner, unga män i en värld där alla har pengar utom just de.
Här är det Theo Decker som är berättelsens nav. På 800 sidor får vi följa hans liv, från den ödesdigra explosionen på ett konstmuseum, och till hans tidiga medelålder. Det är omsorgsfullt utmejslat och i precis lagom takt. Jag njuter av varje mening, av precisionen, av melankolin som omvärvar allt.
Miljöskildringarna är fantastiska. Historien utspelar sig i New York, Las Vegas och Amsterdam. Därutöver är en av karaktärerna en sann kosmopolit: Boris har bott i hela världen, och hans historier ger ytterligare en miljödimension. Det Theo upplever med alla sinnen, delger Boris läsaren med korthuggen svart cynism: det är två världsbilder som möts och krockar.
Men Theo är ingen duvunge. Hans livserfarenhet är inte så stor i början, givetvis – han är bara en pojke, men snart nog har han blivit gatusmart och tar sig runt. Ofta hög eller berusad. Ibland med minnesluckor som blir en förutsättning för bokens dramaturgi, och alltid med en känsla av underlägsenhet. Theo är inte den man han kunde ha blivit, tycker han själv, och skyller det på omständigheterna.
Det är en modern Oliver Twist. En rännstensunge som möter världen genom storstaden. En pojke som skyfflas runt av en blind vuxenvärld, ett barn som skaffar sig vänner där han kan hitta dem. Och någonstans kanske ett samvete? Läsarens ambivalens inför Theos vägval är en drivkraft. Själv sitter jag då och då och smackar ogillande med tungan: Nej, ta inte den tabletten, drick inte mer nu, gör det du SKA. Jag blir en moralisk åskådare till fördärvet och det är en anledning till att jag är så engagerad.
Man kan ju tro att 800 sidor om en målning (jag har inte ens nämnt den än, men bilden av den lilla fågeln på omslaget är alltså katalysatorn och anledningen till berättelsen) skulle bli ointressant. Alls inte. Det här en svulstig roman som man upplever med alla sinnen. Miljön kryper in under skinnet, personerna är livslevande och de filosofiska resonemangen är fascinerande, på pricken och känns relevanta.
Det är en märklig, vacker och oförglömlig roman. Läs den!
