[131111] 
Tidigare i år utsågs den algeriska multiartisten Karima Nayts svenskproducerade cd Quoi d´Autre? till 2012 års bästa inom folk- och världsmusikgenren. Söndagen den 10 november kunde man uppleva hennes röst- och rörelsemagi i koreografen Lena Josefssons dansföreställning Riskzon III – this is not Disneyland som äntligen kunde ses på gästspel i Göteborg – dessvärre bara med en föreställning.
Lena Josefsson är inne på sitt 25:e år sedan hon startade sitt kompani Raande-vo. Det har varit en resa kantad med både med- och motgångar. Hon har under tiden också varit ledare för Skånes dansteater och haft delat ledarskap på Orionteatern men har sedan 2006 satsat helt på sitt eget kompani med sin gamla hemstad Örebro som bas. Cullbergpriset och Thaliapriset hör till erkännandena. Men. Samtidigt som kompaniets senaste produktion, Riskzon III – this is not Disneyland, haft framgång både på hemmaplan och på turné sedan premiären våren 2012 har Örebro svarat med att göra hennes kompani både hemlöst och bidragslöst. Av tidigare produktioner torde Ett paradis trängt vara kompaniets mest kända och långlivade. Också den nu aktuella bygger på hennes erfarenheter av den koloniala världen i Afrika där hon vuxit upp som barn men nu också vidgat genom ett kontaktnät som spinner över stora delar av världen. Det är med andra ord en multietnisk skara dansare som uppträder i detta verk, dit var och en ger med sig av energi hämtad ur de egna kulturella rötterna men som allteftersom tycks gå upp i ett gränslöst givande och tagande.
Scenografin är mäktig och kräver utrymme med sina stora partiellt genomsiktliga plåtlika skärmar som det går att gömma sig bakom, huka framför, hänga över, ja som över huvud taget bildar fond för diverse tillstånd. Man kunde travestera på Backa Teaters uppsättningar i Göteborg och Stockholm genom att ge denna föreställning etiketten ”The mental states of the world”. Lena Josefsson har själv uttryckt den förändring som skett i och med globaliseringen och mobiltelefonerna med att vi lever i en värld där det som förut var väldigt långt bort plötsligt är väldigt nära.
Det är hög klass på de dansare hon knutit till sig från olika delar av världen, varav två från Örebro. Det pågår omväxlande dialoger mellan dansare i grupp och individuella gestaltningar, där en dansare som Paola Piccolo inte bara trollbinder med sitt praktfulla hårsvall utan också med sitt fysiskt utmanande dansspråk. Här är flera individuella både skickliga, oroande och roliga tolkningar av människans och inte minst barnets utsatthet och rädslor, om jämställdhet och kulturkrockar. Och så Karima Nayts sångmagi från en trapplik utpost på en av skärmarna!
Både Magnus Larssons musik och det stora utbudet av kostymer hämtar intryck från olika decennier. Synd bara att inte ha ännu en föreställning i Göteborg att locka publik till. För säga vad man vill om Göteborgs dans- och teaterfestivalers utveckling på senare år så är det i alla fall förunderligt att Lena Josefsson inte figurerat bland de inbjudna där. Att Folkteatern har risig ekonomi och tycks oroa sig för att mer och mer förvandlas till en ren gästspelsscen är beklagligt, men förhoppningsvis ska det gå att förena de två rollerna. Båda behövs.
