[131104] 
En klassiker kännetecknas av, att den utan större åtbörder talar framåt, så att även den nya tiden blir belyst. Det märkliga är då att den, just för att den är skriven för länge sedan, kan förtydliga det nuvarande som fortfarande ligger i dunkel.
Varje klassiker är i den meningen en profetia, inte för att den förutsäger någonting, men för att den förmår uttrycka känslor människor kan komma att ha hundra år efteråt eller mera (Allen Ginsberg).
I den gamla östkommunismen var teatern ett av få ställen där man kunde arbeta tillsammans med andra utan daglig säkerhetspolitisk inblandning. (Även i det privata umgängeslivet ställdes krav på, att en agent skulle ingå med jämna mellanrum.)
När legendariska Tagankateatern därför spelade Tre systrar blev deras längtan till Moskva (den stad vi faktiskt befann oss i) hjärtskärande och samtidigt paradoxal: teatern var allt annat än isolerad, den var gränslöst populär och näst intill omöjlig att få biljetter till, ändå låg den instängd bakom sina egna väggar.
Det gällde för övrigt alla teatrar – de fungerade som djungeltrummor, där var och en kunde avläsa budskapen i fraseringarnas detaljrikedom, teatrarnas existens var levande bevis på, att tankefriheten var ett syre man varken kunde undvara eller utplåna.
Då, i början av 80-talet, var peristrojkan säkert påtänkt men långt ifrån uppdagad. När öppningen/sammanbrottet väl kom miste teatrarna temporärt sin betydelse. Tidningar och media tog över och sedan vet vi hur det gick. Det kommer att ta sin tid, att på nytt göra teatern angelägen. Kanske lyckas det aldrig.
Och samma sak gäller för våra samhällen! Teatern har mist något av sin forna angelägenhetsgrad och det tål att tänka på varför.
En annan spelsituation för Tre systrar var på Volksbühne i före detta Östberlin, tiden är nu slutet av 90-talet. I all den eleganta hantering tysk teaterkonst mästrar, i tvära kast mellan kabaret och innerlig karaktärstolkning talade stycket om de ödsliga resterna efter DDR, om arbetslöshet och förvirring. Det knöts en skör tråd mellan ett döende tsarvälde och en förlorad framtidsvision och det är inte svårt att föreställa sig, vilka öppna sår man då befann sig i.
Peter Stein hade flera år tidigare, som en av sina sista föreställningar på Schaubühne i väst satt upp pjäsen som ett stycke lyrik bland idel björkar och uttalade, att han inte tidigare ansett sig mogen att ta sig an det kraftprov han ansåg Tre systrar vara, alla skådespelares, alla regissörers dröm – klassikern av alla klassiker efter Hamlet.
I det persepktivet framträder Mellika Melouani Melanis uppsättning på Göteborgs Stadsteaters stora scen totalfascinerande. Hon greppar den som en grotesk parodi på allting, systrarna figurerar som i en medial såpa, verklighetens arbetslösa av i dag visas demonstrativt upp på scenen för att berätta varför en uttråkad överklass har blivit sinnessjukt skrattretande och med problem ingen behöver ta på allvar.
Ändå är det inte vad man menar ”roligt”, eftersom det saknas medkänsla i hysterin, däremot en rad väl fungerande projektioner och bildexperiment i scenbilden.
Den senare är samtidigt storslagen och passé, allt är inpackat, övertäckt och på väg mot ett ingenting. Här bor människor som historien kört om, huset brinner ner, den stora teaterns stora scen skall snart vara som bortblåst, upplysningsfilosofen Voltaires stridsrop mot kyrkan ekar ut mot salongen: ”Krossa den skändliga!”
Och det är alldeles tydligt vad Melani vill. Krossa den gamla teaterns alla stildrag och förfinade uttrycksmedel. De återstår blott som fragment i de manliga rollernas utmejslade karikatyrer, där genuin vånda glimtvis tittar fram. Pelle Bolander, Henric Holmberg, Johan Gry och Jesper Odelberg etsar sig fast i sin vädjan om förskoning från en katastrof de står hjälplösa inför.
Systrarna i Anna Bjelkeruds, Caroline Söderströms och Nina Jeppssons gestaltning befinner sig å andra sidan i upplösningstillstånd, tvångsmässigt sexutlevande som kan vara fallet med inspärrade människor eller djur. Mot dem står Lisa Lindgrens Natalja, den svage broderns parveny av en hustru, som signalerar en bättre distans till eländet.
Det är gott och väl tänkt, men jag slås av kontrasten till det sätt musikteatern, operan, tar sig an sitt material. Här saknas varken nytolkningar eller samtida läsningar, här möts också den fria teatern och den stora scenen, t.ex. i Wilhelm Carlssons blottläggning av kärleksskildringen i Tristan och Isolde för inte så länge sedan. Man upplever däremot aldrig längtan efter att förstöra konstformens förutsättningar för att skapa skönhet. Det som lyfter iakttagelsen från den spridda vardagen, det som visar vad artisterna tillägnat sig och förmår.
Melani har talang för att få mänskliga kroppar att tala från scenen, i någon mån påminnande om danska Kirsten Delholm. Hon har däremot inte samma ambition att skapa formella mästerverk med deras hjälp. Profileringen av verklig arbetslöshet av i dag genom ett antal individer på scen är lätt iakttagen, längtan tillbaka lika så, genom att flera av dem ses vara av utländsk härkomst, men de används mer som åskådningsexempel eller åsiktsinstrument.
När en berättelse måste ha stöd i form av en minneslapp låter regissören kvinnan förbli amatör, när hon kunde skapat en scen genom att låta henne läsa sin berättelse från pappret i lugn och ro, som ett stycke poesi av annat slag än Tjechovs.
Melanis teatervilja är av det förkrossande slaget och man frågar sig naturligtvis vad hon vill gå vidare med? Ikonoklasten har talat – means?
Det ligger en otvivelaktig djärv fräckhet i, att på detta sätt utöva självkritik i form av självmord på den egna scenen, hugga av den gren man sitter på, skulle man kunna säga. För det är inte bara systrarnas och deras brors hem som bränns ned till grunden mitt framför ögonen på oss, medan samtliga skådespelare i ett utdraget självplågeri finner sig snarade i teaterns dödsryckningar.
Det är förutsättningarna för en hel tradition som skakar sönder, för att i rimlighetens namn aldrig kunna vända tillbaka igen.
Frågan är vad som kommer att resa sig ur askan.
