[131101] Varje trumresa, en erfarenhetsform i shamanska kulturer som vår samiska, inleder seansen genom att ge minnesarbetet en riktning. Så påbörjas en färd av upptäckter, som både berusar och klargör.
Hjälpmedlen kan vara olika. I Daniel AlmgrenRecéns och Johan Forsmans Near that place på Atalante initierar bilden av den första bostaden förloppet. Vi uppmanas välja ut den (vita) husmodell som mest påminner om det tidigaste huset vi drar oss till minnes i livet och i vita heltäckande vliselindräkter bjuds vi sedan med på en tidsvandring som tar sin början i de rum vi gjorde till våra som små.
Vi uppmanas ”gå igenom” dessa rum, vi uppmanas resa bakåt i tiden. Vi är tjugo personer.
Vad som sedan exakt händer ”minns” man lustigt nog inte så mycket av, vi befinner oss nu i vår egen värld. Vi uppmanas placera de små husen på golvet så de bildar en stad, jag sätter mitt i utkanten, med en vit vägg i ryggen.
När jag dragit mig tillbaka konstaterar jag att jag placerat huset i egenskap av kritiker, mitt hus står och tittar på alla de andras. Sedan kommer jag på, att jag placerat min tomt i ateljébyn jag är medlem av på samma sätt men av helt andra orsaker: avlägset centrum, för att slippa se alla de andra!
Kritikern och konstnären har åtminstone på denna punkt ”vitt” skilda behov.
Till sist får vi en väldig hjälp på traven genom att koppla in våra hörlurar på minnesband från fem tiotal: 1950, -60, -70, -80 och -90. Några händelser går igen, andra särskiljer. Den här delen är svår att slita sig från, man skulle vilja ha alla dessa ramsor på en CD, man skulle vilja höra dem igen och igen, eller få dem utskrivna, de skapar poesi.
Vid det laget är man också så pass uppluckrad inombords, att varje påminnelse tänder en eld i hjärtat, som håller sig brinnande ett bra tag.
Ännu en finstilt, raffinerat arbetande scennärvaro från Skogens hand.
