[131101] Just nu kan man skåda Emmanuelle Bercots film Elle s’en va (Betties resa) på svenska biografer. Huvudrollen Bettie, spelas av den 70 år gamla Catherine Deneuve. Samtidigt som Bettie sticker från sitt hem, börjar hon röka på nytt. Men hon har inga cigarretter och därför… På en krog blir hon uppraggad av cigarettsmugglaren Marco…
Cigaretter är filmens mest använda rekvisita. Fortfarande, trots att till och med James Bond slutade röka. För oss svenskar är Tage Danielssons Mannen som slutade röka den mest kända ”rökfilm”, så låt oss hoppa över den.
Jim Jarmusch gjorde tre kortfilmer och en långfilm med den gemensamma titeln Coffee and Cigarettes. Långfilmen består av de tre amusanta kortfilmerna.
Paul Austers och Wayne Wangs film Smoke är underbart underhållande så även Christopher Buckleys och Jason Reitmans Thank You for Smoking. Originell är även John Turturros musikal Romance & Cigarettes. Dessa filmer, samt Sergio Leones filmer med Clint Eastwood, och Humphrey Bogarts Sam Spade-filmerna, är de filmer som alla cineaster tänker på, då cigaretter och cigarills kommer på tal.
I det följande skall jag nämna fyra filmer som är helt otänkbara utan cigaretter men som ändå bara få förknippar med denna betydelsebärande rekvisita.
Redan i inledningen av filmen One Flew Over the Cuckoo’s Nest (Gökboet, 1975), frågar McMurphy, spelad av Jack Nicholson, om det är OK ifall han tänder en cigarrett: ”Do you mind if I smoke?”. ”No, go ahead!”, svarar Dr. Spivey.
Detta är en inledning till något som senare trappas upp, när Cheswick fråntagen sina cigarretter inte kan få dem tillbaka och det uppstår bråk på grund av detta. Men varför får inte Cheswick sina cigarretter? Förklaringen kommer syster Ratched med. Det är på grund av att alla förlorar sina cigarretter till McMurphy, säger hon. Det finns alltså ett ”högre” intresse för att McMurphy inte skall ha en större mängd cigarretter i sin ägo.
Även McMurphys illa dolda indignation, när Martini vid ett kortparti för att minska sin insats, bryter itu, ”förstör”, cigarretterna, poängterar att det är något särdeles viktigt med dem, lika viktigt för McMurphy som för syster Ratched och för Harding, som till och med kryper på sina knän för att rädda den cigarrett som stulits från honom.
Och när sedan en enda cigarrett ”lägger ner” den store Taber, bör frågan om cigarretternas betydelse ställas. (Hardings tända cigarrett hamnar i Tabers byxuppslag och han lägger först märke till den när den verkar likt en liten el-chock och börjar bränna honom. Han faller då panikslagen ner på golvet, varvid det uppstår ett tumult som utnyttjas av McMurphy till, att slå sig in i sjuksköterskornas bås och därifrån ta cigarretter.)
Vad står då cigarretterna för? De är en viktig religiös relik: det är därför de förvaras bakom glas, i sjuksköterskebåset, som i ett relikvarium.
I One Flew Flew Over the Cuckoo’s Nest tillskrivs cigaretterna samma funktion som rökelse har i religiösa sammanhang: att förbinda jordelivet med himlen, att hjälpa till att föra bönen upp till himlen/Skaparen och bli därmed tillförsäkrad gunst hos guden eller gudarna: att hålla onda andar borta.
I ”politiska” sammanhang, särskilt när indianer är med i leken, tilldelas cigaretterna samma roll som fredspipan. Och mycket riktigt, blir det inte fred mellan Ratched och Cheswick, får han inte sina cigarretter, då blir krig oundvikligt.
Scenen med de betydelsebärande cigarretterna ”upprepas” i John Cassavetes Gloria (Gloria, 1980), en film vars titel antyder att den har ett religiöst innehåll (Gloria in excelsis Deo, samt gloria), och som för övrigt har mycket gemensamt med Milos Formans One Flew Over the Cuckoo’s Nest. Gloria (Gena Rowlands) uppsöker sin exman, en gangsterledare och vill göra upp med honom i godo. Men han vägrar att röka en cigarrett med henne, så på väg ut skjuter hon ner några mafiosi, går in i en hiss och sänks direkt ner i ”underjorden” i hissens trånga ”kista”, som ovanifrån genomborras av några gangsterkulor.
I filmen A Woman Called Golda (1982) inleds första dialog med ”Golda, the cigarette!” Golda Meyerson (född Mabovitz, senare Meir) besöker Transjordaniens (numera Jordanien) kung Abdullah för att förhandla om fred mellan den nygrundade staten Israel och Abdullahs kungarike. Abdullah bjuder på en cigarrett och de två röker i samförstånd till att börja med. Men Abdullah kan inte hålla sitt löfte om en nonaggressionspakt – han släcker sin inte helt upprökta cigarrett – och förhandlingen slutar med ett fiasko. [Manusförfattarna Harold Gast och Steven Gether utnyttjar i sin nära fyra timmar långa TV-film den numera avlidna arbets-, utrikes- och premiärministern Meirs (hebr. Golda Meir, sv. Gyllene Ljus) rökvanor genom att få och ta ut det mesta av cigarretternas dvs. rekvisitans, användningsmöjligheter (”förlängning” av karaktären, ”indikation”, symbol) och de används även som en vändpunkt i en rad dramatiska situationer av vilka åtminstone den följande bör nämnas. På väg till det ovannämnda fredsförhandlingsmötet med kung Abdullah, passerar Golda en transjordanisk militärvägspärr. Hon är förklädd och beslöjad som en arabisk kvinna och även hennes falska identitetspapper verkar äkta. Ett paket amerikanska cigarretter är dock nära att avslöja henne och förmodligen kosta henne livet.
Händelsen utspelar sig vid samma tid som den andra delen av Roberto Rossellinis berömda neorealistiska krigstrilogi Paisà (Befriande eld, 1946) hade sin världspremiär och man kan i Gast och Gethers manus förnimma ett noggrant studium av Paisàs Sicilien-episod, mötet mellan sicilianskan Carmela och amerikanen Robert, som startar med att han erbjuder henne en cigarrett som hon avböjer, och slutar med att han dödligt träffas av en tysk projektil när ljuset av cigarrettändaren avslöjar honom för fienden.
Det sägs att Golda Meir älskade film, något som antas skulle fresta varje manusförfattare att i en film om henne ta till en mängd filmiska referenser och den ovannämnda är bara en av flera.
I Ingrid Bergman och Allan Burgess bok Ingrid Bergman. My Story. (1980) kan man läsa att Paisà var en av Ingrid Bergmans favoritfilmer och Ingrid Bergman medverkade i sju av Paisà-regissören Rossellinis filmer. Det är Ingrid Bergman som porträtterade Golda i A Woman Called Golda].
