[131028] 
Det här är en lång roman. Så lång att man önskar att den var lite kortare. För det är mycket som händer, många världshändelser som ska täckas.
Jag brukar gilla äventyr. Och jag älskar berättelser som spänner över flera platser, många år och har en hel uppsättning karaktärer. Om man dessutom slänger på lite hemliga sällskap, lite hederlig hednisk dyrkan och varför inte, ptja, kryddar det med en dos gedigen konsthistoria – då vädrar jag morgonluft.
Den här romanen infriar inte alla mina förväntningar. Men först handlingen, i korthet. Gideon Aldermann är en mycket rik och lika excentrisk man. Han får, på de klassiska manéren en son (hustrun dör en kvalfull död medan läsaren får rysa åt gångna tiders förlossningsbarbari) som han tyvärr dör ifrån i förtid. I sitt testamente står det inskrivet att hans hus ska bevaras intakt och tjänstefolket se till att allt blir vid sin läst, ungefär. Pojken får en gedigen uppfostran, också stipulerad av testamentet.
Gideon Aldermann var medlem i ett hemligt brödraskap och vid hans död börjar de kvarvarande att leta efter husets hemliga rum, det ställe som måste finnas men som Gideon aldrig avslöjat.
När pojken blir äldre får han en informator. Efter några hundra sidor kommer en ny lärare: en som visar sig vara en spännande men inte sympatisk gestalt, en Josias Gebhardt som är medlem i Dilettanti och har satt sig i sinnet att luska ut Aldermanns hemlighet. Dilettanti är ett existerande sällskap som vurmade för antiken under 17- och 1800-talen, och bokens sällskap är en samling färgstarka figurer som har ett enda mål: att med alla medel åstadkomma en ny samhällsordning.
Så bär det av, i sakta mak. För språket är omständligt och varje scen omsorgsfullt beskriven. Författaren har tydligen velat skriva en historia utan undertext, och det har hon lyckats med. Där doftar boken av den tid hon velat avbilda: långsamheten som man tänker sig fanns förr, där man hann tänka och göra en sak i taget.
Men sedan svajar det. Personerna pratar om kiosker och kaféer, dialogerna känns moderna men språket strösslas med ålderdomliga ord, perspektivet hoppar från en person till en annan.
Jag skulle önskat att Håkansson hållit sig till ett mer modernt språk eller försökt att göra det tidlöst. Som det är nu kastas jag ur handlingen när jag måste googla på när man började kalla arkeologi för arkeologi, och jag störs av de tvära perspektivkasten. Dialogerna är å andra sidan både bra och roliga och driver handlingen framåt. Att låta människor prata anakronistiskt är alltid bättre än att låta berättarrösten göra det.
Romanen har en början som är uppbyggd kring huset, och ett slut där alla huvudpersoner ger sig ut på en resa genom Europa. Jag tycker att den sista halvan är den mest spännande. Där gnuggas figurerna mot varandra (bildligt, de sitter i en trång hästdragen vagn och konflikterna blir mycket tydliga), där träffar de bifigurer som fascinerar och där, äntligen, får unge William Aldermann konturer.
För i den här berättelsestyrda romanen är personerna platta. De är bilder som visserligen rör på sig men inte blir riktigt trovärdiga. Och det är problemet med att skriva historiskt: hur gör man en fiktiv karaktär i svunnen tid levande? Håkansson lyckas inte fullt ut. Hennes William börjar som ett märkligt barn och en mer normal tonåring, han har ett förhållande med en tjänsteflicka som hade kunnat mejsla ut dem båda men istället blir det bara någon sorts bakgrund, och Gebhardt är egentligen den enda som framstår som tydlig med sina vanor, ovanor och färgstarka utbrott.
Det känns som om romanen kanske skrivits under för lång tid. Som om historian ändrade sig allt eftersom. Som om den nästan är två delar: del ett: Huset, och del två: Resan.
Jag hade velat ha en skärpa, och mer fokus på människorna.
Men detta är på det hela taget ett föredömligt projekt. En äventyrshistoria, en berättelsestyrd skröna, en saga där författaren vågar leka med läsaren. Det är roligt och känns fräscht, men hade mått väl av att tuktas.
