[131025] Var är vi? Man ser nästan ingenting. En obemannad T-banestation var som helst i världen faller en in, ett antal ungdomar som rör sig – som en myggsvärm i kvällningen om de befunnit sig ovan jord.
Skall man verkligen tolka in så mycket i en danssekvens? Är det inte bättre att vila i alla de antydningar styckena erbjuder? För att ta in all den näring till den egna, inre rörelsen ett förtrollande verk erbjuder.
Sanningen är väl, att det inte undgås att ett övertygande konstverk genererar en oändlighet av nya bilder och associationer, att det är konstens ”mening”.
I andra stycket har dansklungan separerat och ett par av dem sitter nu och vaktar vid var sin ingång till något vi inte vet vad det är. Andra dyker upp och försvinner igen, dyker upp och försvinner och vi vet fortfarande ingenting om var vi befinner oss, eller varför.
Innan vi vet ordet av, är allt vitt. Nu ser vi ännu mindre, men känner desto mer, känner ett tvång att kunna se, att ta reda på någonting. Dansen uppstår i det motstånd mörkret i egenskap av brist på ljus innebär, det betyder också något för oss som nästan inte ser. Vi möts av en uppmaning att ta del av konstverket, som i sin raffinerade scen- tillika ljudbild (byggd som ett mångfaldigat eko efter dansarnas egna rörelser) lyckas skapa en helhet som bemäktigat sig åskådarens inre.
Trots sin exklusiva form är det inte ett verk av slutenhet. Något som tycktes börja med inslag av hot avslutas i något tämligen uppsluppet, en ny öppning.
Föreställningen går vidare till ett gästspel på Dansens Hus i Stockholm.
