[131023] Arnaldur Indri∂ason är en av de främsta inom ”det nordiska deckarundret.” Ofta nämnd i samma andetag som Stieg Larsson och Jo Nesbö.
Indri∂asson har ett eget, lite kärvt och tillbakahållet sätt att skriva historier. Hans berättelser är alltid förankrade i någon slags förflutet och den som letar hittar en och annan replik som lånar stil av den isländska sagans hårdkokta ”underdrifter”. Han har vunnit flera internationella och nationella priser för böckerna om Erlendur Sveinsson, den sorgsne polisen som brottas lika mycket med sitt eget liv som med de fall han sätts att utreda.
Läsarna har genom bokserien fått lära känna hela Erlendurs grupp av kollegor och i den senaste boken, den nyligen släppta Den stora matchen, är det hans chef och mentor, Marion Briem, som står på tur.
Detta är en så kallad prequel, som i den fiktiva tiden utspelar sig före de andra berättelserna. Erlendur själv finns bara med som hastigast i slutet, när han dyker upp på sin blivande chefs kontor som nyanställd.
Och först nu, när jag läst så gott som samtliga Indri∂asons böcker, slår det mig att parallellt med deckargåtorna så finns det ett annat mysterium, nämligen Marion Briem själv, som har varit en undflyende men viktig figur i de tidigare historierna.
I den aktuella boken är det 1972. Reykjavik, och övriga världen, laddar för det historiska schackmötet mellan ryssen Boris Spasskij och amerikanen Bobby Fischer. Spänningen mellan de två schackspelarna, eller rättare Fischers försök att psyka ut Spasskij redan innan de satt sig vid schackbrädet, bildar bakgrund den händelsekedja som utlöses av det inledande mordet. Det är ett politiskt spänt läge och det stora fiskekriget, som hotar att bryta ut mellan England och Island, kastar också sina skuggor. En ung pojke blir nedstucken med kniv på en av stadens biografer. Ingen märker när det sker och de möjliga vittnen som finns är av olika skäl inte så villiga att höra av sig.
Marion Briem sätts, tillsammans med den unge polisen Albert, på att lösa fallet. Övriga poliskåren är upptagen med att hålla koll på säkerheten under den stora matchen.
Precis som i de tidigare böckerna är Indri∂asons sätt att berätta den stora behållningen. Och visst blir det spännande när fallet börjar gå mot sin lösning.
Men det jag fastnar mest för nu är en annan gåta. Vem är egentligen Marion Briem? Redan i tidigare titlar i serien har läsaren fått veta att Marion är oäkta barn till en av öns rika män och vuxit upp utan att den övriga familjen fått veta någonting. Vi har också fått ta del av Erlendurs kluvna relation till sin chef. Nu får vi veta mer om Marions barndom, om tuberkulosen som ledde till långa sanatorievistelser och de möten med död, vänskap och sjukdom som en sådan miljö gav upphov till. Indri∂ason skildrar på sitt eget ordknappa vis hur ett starkt band uppstår mellan Marion och den ännu sjukare Eva. Ett band som består i vuxen ålder och som utvecklas till en kärlekshistoria. En kärlek som mer blir ett hinder för gemenskap än upphov till sådan. Och som förklarar varför Marion blir en så ensam och senare tämligen tragisk person.
Eftersom Marion för mig är ett kvinnligt förnamn har jag läst böckerna som om Marion är en kvinna. Utan problem. De få beskrivningar av personen som finns poängterar den korta figuren, ett stort huvud och smala händer. Det är allt, vad jag minns.
En vuxen människa, ganska tragisk, men klok och tänkande. Märkt av ett besvärligt förflutet.
Men så inser jag, efter att ha läst några recensioner och en rad blogginlägg att lika självklart som jag tänkt på Marion som kvinna har andra tänkt sig en man. Jag blev först lite provocerad av det och tänkte att det var typiskt heteronormativt och slentriantänkt. Och så började jag bläddra. Men ingenstans hittade jag något hon eller han. Egentligen ingen ledtråd alls till Marions genus.
Indri∂ason har låtit Marion vara människa. En person. Jag, som själv använt samma trick med huvudfiguren i mina barnböcker, är den förste att applådera detta sätt att handskas med genus. Att låta det bli oväsentligt, underordnat och lämna öppet för läsaren att själv fylla i.
Det roar mig att jag inte märkte detta förrän nu. Jag tyckte, när jag läste de tidigare böckerna att Marion Briem var ett udda namn. De flesta andra islänningar har tydligt könsbundna efternamn. Men sedan tänkte jag, att just det fick sin förklaring eftersom Marions pappa inte officiellt erkände sitt barn. Då kunde han inte heller låna sitt förnamn till det traditionella efternamn som byggs upp av ett förnamn följt av -son eller -dottir.
Indri∂ason ger också läsaren en blinkning i den tidigare boken Glasbruket. Där finns följande ordväxling:
-Vänta nu Marion? Marion? Vad är det för nåt – Marion? Vad är det för ett namn egentligen? Är det en man eller en kvinna?
[…]
-Det undrar jag själv emellanåt, svarade Erlendur och tog upp sin mobiltelefon.
Jag hittade en intervju i det isländska Frettabla∂i∂ från 2011 där Indri∂ason själv uttalar sig i frågan, strax innan Den stora matchen släpptes på Island. På direkt fråga om Marions kön säger han att han faktiskt inte vet själv och att han hoppas att läsaren kan ta ställning till det på egen hand. Han berättar också att det varit svårt att skriva om en person utan att könsbestämma hen. Uppenbarligen har han lyckats bra – och en eloge även till Ylva Hellerud som gjort översättningen till svenska och bevarat intentionen utan att vi som läsare ens lagt märke till det.
Den som undrar kan ju fortsätta undra. Vi andra kan låta Marion vara den som hen är.
