[131020] 
Joakim Pirinens Den röda drömmen är ojämn, kaotisk, stundtals meningslös och vidrig. Ändå finns det något med boken som fascinerar. Texterna liknar ingen annan svensk prosa, och berättelserna rör sig i en värld som är helt igenom Pirinens.
Upplägget i Den röda drömmen är enkelt men udda: Pirinen sägs ha skrivit en text inom varje litterär genre. I innehållsförteckningen anges en genre vid varje texts titel, här finns pornografi, självbiografi, modernism, realism etc. Upplägget fick mig att anta att det handlade om en bok med parodier, men i Den röda drömmen finns få texter som är rena parodier. Istället leker Pirinen med de olika genrerna, ibland lägger han sig mycket nära, ibland så långt borta att den genre som angetts bara anas.
Den röda drömmen inleds med en deckarnovell, Familjeförstöraren. Här imiterar Pirinen med exakthet deckarens speciella språkbruk, det överkonkreta, detaljerna, dialogen. Scener av övertydlig svensk vardagsrealism skjuts in, precis som i en deckare. Och precis som i samtida deckare finns här liken, offren, detaljerat beskrivna och bestialiskt mördade. Det är en parodi som skickligt fångar dagens svenska deckare. Ändå är det inte en särskilt intressant text: jag får aldrig grepp om vad Pirinen vill säga med sin parodi, och på många sätt blir det bara som att läsa en extremstereotyp deckare.
Novellen som följer (I trappan) imiterar istället den realistiska prosan, också det med skicklighet och exakthet. I grunden är det en poetisk barndomsskildring, skildrat ur ett barns perspektiv, med ett barns logik. Kanske finns här en parodi över den här typen av barndomsskildringar, där författare på olika sätt försöker framkalla barnets värld på ett nästan surrealistiskt sätt, men jag vet inte. Texten kan lika gärna läsas som den är, utan att tolkas som parodi.
Just det här återkommer, flera av texterna imiterar en stil utan att tydligt göra parodi av den, utan att förlöjliga,och utan att det verkar som att författaren vill förlöjliga. Här finns exempelvis novellen Ett dödsfall, en fin och sorgsen skildring av en familjs sätt att hantera mammans/hustruns död. Det är helt vanlig realism, konkret berättad, skickligt skriven.
I många av berättelserna finns bara den genre som angetts som en fond, en startpunkt. Texterna rör sig istället in i den speciella sorts postmoderna surrealism som är typisk Pirnen: grotesk, kroppslig, konkret, skitig, ofta sammanhållen lika mycket av associationer som av en tydlig narrativ logik. Det här är en textvärld som Pirinen utforskat i sina två tidigare prosasamlingar, framförallt i hans förra samling 100 noveller.
Själv känner jag mig splittrad inför just denna form. Ibland är det genialt, Pirinens infall är på något märkligt sätt poetiska i all sin smutsighet, texterna en oförutsägbar surrealistisk resa. Andra gånger känns det mindre genialt, med texter som flyter fritt och som i sin bisarra logik rör sig mot rent nonsens – text som bara är text, rena språklekar. Det här problemet är inte typiskt för bara Pirinen, utan finns hos mycket experimentlitteratur. När traditionella element som berättande narrativ, begripliga karaktärer och uttydbar symbolik monterats ned är det lätt att man som läsare inte hittar något att hålla fast vid. Det blir svårt att känna något för berättelsen eftersom texten självt inte bjuder in till det.
Trots de stora formskillnaderna i Den röda drömmen finns mycket som är sig likt i de olika texterna. Språket är hela tiden Pirinens, oavsett hur han leker med det. Vissa ämnen återkommer Pirinen hela tiden till, här som i övriga texter. Här finns familjeskildringarna, uppväxtberättelserna, texterna om mänsklig vidrighet, skildringarna av kroppsligt äckel. Just äcklet fastnar på något sätt i mig, kanske framförallt för att jag inte förstår vad Pirinen vill med äcklet. Det är uppenbart att det fascinerar honom eftersom det hela tiden återkommer.
Här finns våldtäkter, vidrigt skildrat analsex, djursex, kladdiga kroppsvätskor och trasiga kroppar. Ibland blir det svårläst, någon sorts frossande i äckel. Och hela tiden, när jag läser allt det här äcklet så letar jag efter någon sorts poäng, någon sorts mening med vidrigheterna. Kanske finns det en mening där, men jag hittar den inte. Äcklet blir aldrig något annat än äckel, inte mer meningsfullt än andra skildringar av det vidriga.
Vad Pirinen egentligen vill med sina texter är ofta oklart. Kanske är det fel fråga att ställa. Kanske är det bättre att bara låta sig föras med i Pirinens kreativa kaos. För här finns onekligen mycket kreativitet – Den röda drömmen liknar ingen annan samtida svensk litteratur. Pirinen är en särling i svensk litteratur, och en mycket intressant sådan.
Hans första prosasamling Den svenska apan är en av de bästa böcker jag läst på svenska. Kanske är det därför jag inte kan komma ifrån en viss besvikelse med Den röda drömmen. Pirinen kan bättre, han har bevisat det förr. Visst, han är alltid ojämn, men såhär ojämn behöver han inte vara. Det känns hafsigt, som om författaren inte lagt ner sin själ i boken. Samtidigt finns det verkligen något här, något väldigt intressant. Samlingen ligger på gränsen till att bli fantastisk, men tappar bort sig, går vilse i äckel och repetitivt nonsens. Jag hade hoppats på mer, och det är med den känslan som jag lägger ifrån mig Den röda drömmen.
