[131020] Åsikterna om Lars Noréns arbeten är legio, hans dagboksutgivning omgärdad av många choser. Vad är det för böcker, ur ett berättartekniskt perspektiv? Hur kan man benämna dem?
Om de är ”sanna” dokumentärer kan man av goda skäl inte uttala sig om, det är inte heller intressant. En annan människas detaljerade privatliv dag efter dag, månad efter månad, år efter år, skulle vara mycket tröttande att ta del av, men Noréns dagböcker är ingenting av detta.
I frågor om berättande talar man ibland om Point of View (PoV) – ur vems perspektiv återges allt detta? Författarens eller någon av de skildrade figurernas? Inom filmkonsten är begreppet än mer centralt. I Noréns dagböcker är saken klar: det är hans högst personliga, enskilda perspektiv som styr materialets framkomst, ingen annan har blandats in här, däri hämtar böckernas sin oomtvistliga PoWer.
Det fördes emellertid en diskussion från 50-talet och framåt om ”den nya romanen” (Robbes-Grillet, Vargas Llosa, Simon), som sågs avstå detta subjektiva öga och likt en iskall kamera bara registrera vad som måtte passera förbi. Beskrivningen är inte avlägsen det som äger rum i dagböckerna, genom ett inre flöde jag vid förra utgivningen kallade en form för stream of consciousness som väller fram över de opaginerade sidorna.
Enligt en sådan uppfattning ligger det nära till hands att ge en psykoanalytisk vinkel åt tolkningen. Det får man utbyte av, det ligger nämligen ett stort mått av ofrivillighet i dessa nedteckningar, hur förslagna de än framstår. Att de nedtecknats i inre tvång tvivlar man aldrig på.
När den andra boken nu utkommer slås jag mer av kameraperspektivet och ville påstå, att Norén över både dessa och föregående sidor placerat sig som sin egen dolda kamera, skyddslöst avslöjande sig själv in i varje pinsam detalj. Inte i den meningen att det finns något att skämmas för, men så pass blottande, att författaren knappast undandrar sig omgivningens uppfattningar i form av åsiktsskvaller.
Går man djupare finner man en skildring av nutidsmänniskan som hon är/blivit. Snärjd i konsumtions- och handlingsmönster av så tvångsmässig karaktär, att hon bara i kraft av konstens, i det här fallet litteraturens, förmåga att forma och formulera kan söka sig tillbaka till något av ursprunget, där man på nytt förmår urskilja och reflektera.
Vi iakttar, på samma sätt som i Birgittas medeltida uppenbarelser, ögonblicken för litteraturens födelse och får ett enastående material för studiet av, ur vilka inre konvulsioner den uppstår, för att den måste uppstå. För att Birgitta ville hela Europa, på samma sätt som Norén vill hela sig själv. Och världen, ingen tvekan om det.
I fallet Birgitta skrev jag i Nordisk kvinnolitteraturistoria, att bilden av ’det skapande ögonblicket’ återgavs i hennes heta åstundan att få se Jesu födelse och att det var på den punkten hennes uppenbarelser fick litterärt intresse. Hon ville veta hur den gick till, men det enda hon får erfara är, att helt plötsligt var han bara där. Uppstod, som de epifanier James Joyce talade om, plötsliga andliga (gudomliga) uppenbarelser, aha-upplevelser säger vi till vardags.
Noréns dagböcker myllrar av sådan uppenbara infall, iakttagelser av stort eller litet, inte sällan samlade i en mer utvecklad filosofisk utsaga, relaterad till en namngiven tänkare. Den är inte fullbordad, varje skrivbordsakademiker måste bli vansinnig av hur snabbt den kastas fram för att lika snabbt dras tillbaka igen, men det är själva poängen. Den skrivande demonstrerar mellanrummen, avstånden mellan infallen och nedtecknandet av dem, och säger därmed något om vad som kännetecknar litteraturen när den sätter bo, i mellanrummen, utrymmena för vidgad erfarenhet och association, motsatt vetenskapens längtan till det exakta.
Dagböckerna både är litteratur och långa åskådliggörande exempel på de mentala hemorter ur vilka den föds och på vilka villkor. En annan bok av Norén, Filosofins natt, visar på liknande sätt hur orden, som ur en intighetens centrifug, slungas ut över sidorna, både tillfälligt och medvetet, för att skapa lyrik av det till synes enklast tänkbara.
Noréns värld är i en mening liten, genom dess hårda fokusering och koncentration. Han rör sig från privatlivet till det omgivande kulturlivet, han när enorma frustrationer kring allt etablerat, allt det som fängslar – jag hittar lustigt nog en precisering genom att låta något så överraskande som ett stycke trivia kasta ljus över anspråksfullare ting – i Twilight-sagans andra film, New Moon, beskrivs vampyrsläktets högsta ätt Volturi som ägande
”…ingen respekt för människolivet, så klart. Respekt för konsten och vetenskapen åtminstone. Och Lagen:
att inte avslöja något om släktets existens. Att inte göra spektakel av sig själv, att inte döda på ett iögonfallande sätt.”
Om detta skulle tyckas vara en träffande beskrivning av t.ex. Svenska Akademin (vilket är det man slås av efter en utsökt dokumentär nyligen!) förklarar det också varför Lars Norén skulle vara en fullständigt omöjlig ledamot av sådant sällskap, något man inte heller kan misstänka honom för att eftersträva.
Han hemlighåller ingenting, han sätter gång på gång sin ära på spel och han dödar högst iögonfallande det han vänder sig mot i det existerande kulturlivet. Han ger oupphörligen uttryck för sin önskan att frigöra sig från detsamma – men vid sidan av den egna familjen är det ändå där han har sitt ofrånkomliga hem och han tar sig inte ur det nätverk han är lika beroende av som alla andra, om än med långt större framgång än de flesta kan berömma sig av.
Han är omgiven av det som av ett hav, där han, för att citera slutorden i Sukorovs film Den ryska arken, är dömd att segla vidare, för evigt, dömd att leva, för evigt.
Vi är å andra sidan alla döda, det bara är en tidsfråga…
Det sista är Lars Noréns egna ord men det kommer (minst) ännu en dagbok, ännu ett verk av litterärt åtagande, att utröna alla de mellanrummens mysterium vi givits att handskas med.
Något att se fram emot, ingen tvekan om det.
