[131018] En veteranpolitiker jag känner, brukar tala om vådan av att överlämna ansvaret till kusinerna Man och Någon. Frågor som är så viktiga att man borde ta itu med dem och någon borde göra något, riskerar ofta bli hanterade av ingen.
När civilminister Stefan Attefall (KD) i en artikel på DN Debatt den 26 september 2013 avblåser regionfrågan – det blir inga flera nya regionkommuner, det blir ingen reform av den statliga regionalförvaltningen – är det just det som blir det övergripande intrycket av den process som pågått sedan 2007. Att regionfrågan överlämnades till man och någon, men ägdes av ingen.
Att regeringen skriver på DN Debatt för att lämna besked i ett ärende av konstitutionell karaktär, är i sig själv ett uttryck för att det politiska ägarskapet till frågan varit diffust. Regeringen som kollektiv har hanterat region frågan en mycket snäv och teknisk bemärkelse. Den har tillsatt utredare. Den har tagit ställning till ansökningar om att bilda regionkommun.
Någon politisk linje i frågan har den inte haft. Varken för eller emot regioner. I bakgrunden finns– kan man ana, för debatten har inte förts inför öppen ridå – oenighet mellan moderaterna och småpartierna om huruvida det överhuvudtaget behövs en regional förvaltningsnivå i Sverige.
Utan initiativ från regeringen blir det ingen parlamentarisk debatt. När regeringen tiger är det ingen som avkräver oppositionen en åsikt. Vad socialdemokraterna, vänsterpartiet och miljöpartiet anser om antalet länsstyrelser eller behovet av större regionkommuner är oklart.
Mest frappant är att det är så få som rent ut sagt nej till regioner och nej till en ny geografisk indelning för den statliga förvaltningen. Ja-sidan är lättare att identifiera. Sveriges Kommuner och Landsting har systematiskt arbetat för starkare regioner. Landstings- och kommunpolitiker har samlat sig till att ansöka om status som regionkommun.
Någon dag efter Stefan Attefalls artikel på DN Debatt meddelade hans partiledare Göran Hägglund på Kristdemokraternas partistämma att det är dags att utreda om landstingen alls behövs. En 180 graders sväng i regionfrågan. Eller bara ett slag i luften. Det är för tidigt att avgöra.
Kommun- och landstingspolitikerna har vant sig vid att leva i en situation där den regionala förvaltningens struktur är under utredning. ”Först kom Birgersson, sedan Svegfors och så Sjöstrand”, rekapitulerade några politiker som satt i raden framför mig på ett av de hundratals seminarier om regionfrågan som ordnats under de senaste sex åren. De klarar säkert en utredning till. För man är överens om att någon borde ta tag i frågan.
