[131015] I förra veckan kunde tre scener som förenar konstnärligt arbete med intellektuell utmaning erbjuda framstående föredrag.
Efter vandringsföreställningen Spegeln-Kairos av Eva Ingemarsson, som via en resa genom väl avgränsade rum visade hur tre individer (Anna Bergström, Tobias Rudåker och Juli Apponen) omväxlande fick tillvaron dubblad, mörkad eller krossad genom sina egna avspeglingar, talade dokumentärfilmaren Ingela Romare över Tarkovskijs Spegeln, en av Ingemarssons inspirationskällor. Hon talade även i egenskap av kännare och utövare av Jung-terapi om de arketypiska, kollektiva resonansbottnar konsten och vårt medvetande växer ur.
Det är en aspekt. En annan är det konkreta uttryck ur vilket resonansen väcks till liv. Utgångspunkten i det individuellt utmejslade minnet är en punkt att beakta, för att undgå en generalisering som motarbetar konstverkets specifika egenskaper och mottagerens förmågan att identifiera dem.
Tolkningen kommer inte av sig själv. Den kräver både träning och lärdom, Ingela Romare var därvidlag sitt eget talande exempel.
Man kunde beskriva koreografen och dansaren Efva Lilja som en utövare av samma obönhörliga djup som Romare, men Lilja betonar av naturliga orsaker närvaron i den enda, egna kroppen, den egna intuitionen, det egna slitet i sökandet efter de sanningar man finner meningsfullt att gå vidare med.
”Jag kan lukta mig till en livslögn, även om den kamoufleras i ett konstnärligt verk.”, inleder hon sin bok Danskonst i nöd och lust och hennes föreläsning/föreställning – här för första gången framförd i Sverige – har samtidigt karaktären av en självbiografi i blandform av ord, dans, bild och film.
Vi möter en konstnärlig reflektion med politiska dimensioner i beskrivning av ett arbete som använder sig av alla till hands stående medel, en ’hel’ upplevelse, sannerligen.
I hennes teckningar – Efva Lilja har givit ut en rad böcker, flera fyllda med skisser över koreografiska förlopp – står linjerna inte stilla en minut! De bär prägel av samma öppna oro som Liljas beskrivning av sitt sätt att hantera verklighetens motstånd, därav titeln på hennes framträdande. Men de är samtidigt genomsyrade av en svårbeskrivbar humoristisk udd. Eller räcker det att tala om vitalitet?
I en nyss utkommen bok, Josefin Holmströms Antarktis, hanteras fenomenet kyla som ett analytiskt instrument.
När Efva Lilja beskriver hur hon under en månaderlång expedition till Nordpolen i ett avgörande ögonblick kände sig tvungen att ta sig ut ur överlevnadsdräkten för att genom att sätta fotsulan mot isen komma i kontakt med Källan befinner vi oss på ett helt annat gungfly.
Vad får oss att behålla värmen, så att vi inte fryser ihjäl?
Vi har försatt oss i den position där möjligheterna att ”förstå vad jag inte säger” – ett uttryck Lilja i en av sina boktitlar väljer för att beskriva dansens sätt att tala – vuxit. Vi befinner oss på den punkt där allting börjar, där ’allting innehåller allt’, där konsten och den forskande vetenskapen finner sin mening.
(Lilja arbetar oavbrutet med motsättningarnas samtidiga närvaro, därav nödvändigheten att pröva tesen. ”Gör det.” avslutar hon varje övning i den lilla 100 övningar…)
Hito Steyerl, filmare och professor vid Konstakademin i Berlin, går en annan väg. I iakttagelsen av militära former, mönster och symbolers betydelse för utformandet av allt från museal arkitektur till normer för säkerhetsföranstaltningar angående konstskatter efter elfte september, fördjupar hon sig i sina filmer vid något man kunde kalla den konstanta militära närvaron i allt omkringvarande.
Hennes intresse för den mediala aspekten och bildernas globala cirkulation fjärmar henne från den ursprungliga förankring som såväl Romare och Lilja har som sina viktigaste förutsättningar.
Steyerls resonemang och dokumentärer är raffinerade och uppfinningsrika, men vilka konsekvenser skall man dra av hennes akademiska ironi, till exempel över det militära inflytandet angående bevakning (och hängning!) av konst?
Vilket är viktigast – människan eller konsten?
De är väl lika viktiga, människan som Skaparen av båda.
