[131011] Om det är något 44-årige Noah Baumbach berhärskar till fulländning, är det att lägga de ”rätta” orden i munnen på rollfigurer som blåljuger för sig själva; om sin position, sina framtidsutsikter, även om sin bakgrund.
De har, som fadern Jeff Daniels spelade i The squid and the Whale (2005), som den kvinnliga huvudpersonen i Frances Ha, en gång haft en liten framgång eller antydan till framgång, men vill så oändligt mycket mer än vad det nuvarande faktiskt erbjuder.
De lever som om de fått ett löfte om det – av vem då?!
Fallet Frances Ha slutar hyfsat harmoniskt, genom att den kaotiska kvinnan anpassar sig till verkligheten och tycks gå en framtid till mötes som inte bara undgår katastrofen, det ser rentav ljust ut för den snart trettioåriga dansaren, när vi lämnar henne med fast arbete i livlig samverkan med elever och kollegor.
Dessförinnan har man inte haft en lugn stund. Hon är ur stånd att korrekt bedöma kvaliteteterna i sina relationer, hon dricker för mycket vodka och sätter sig oavbrutet i beroendesituationer som gör henne till en belastning för omgivningen. Det hela kulminerar i en tvådagarsutflykt till lånad Parislya på kredit utan mening, det är ruskiga minuter med den ständigt fikande, telefonerande, oändligt ensamma och utlämnade Frances.
Det filmiskt njutbara är det svartvita, ofta hårt beskurna fotot i stil cinéma vérité, där klippningen tycks sammanfalla med huvudpersonens flåsande andetag, filmens såväl lokala som mentala rörelsemönster.
Regissören arbetar i en närmast uppfostrande insikt om, var de människors problem ligger, som tar sig fram timme för timme likt frittsvävande molekyler utan fäste. Det gör temporärt ont, men långsiktigt gott. Det ger nyttiga upplevelser av hur illa det skulle kunna gå. Om inte…
Och förkastar däremed livslögnen, som alltid börjar med ramsan ”om inte om hade varit…”
