Upprop om fredspriset 2014

[131011] Flyktingtragedin i Lampedusa är toppen på ett isberg. Fabrizio Gatti har skrivit en uppmärksammad bok om flyktinghandeln i Nordafrika. Han har nu startat en namninsamling för att ge nästa års fredspris till Lampedusa stad.

Höstdagar som dessa för precis tio år sedan gav jag mig iväg på min resa som infiltrerad i människohandeln. Från Afrika till Europa, genom Senegal, Mali, Niger, Libyen, Algeriet, Tunisien och sedan ön Lampedusa, Italien, Europa. Jag hade beslutat mig för att bli Bilal, den falska identitet som jag hade skapat när jag såg bilderna, tagna från en helikopter, av kroppar som flöt i Medelhavet med ansiktet nedåt, uppsvällda som kuddar och armarna utsträckta i en omfamning som ingen besvarat. Det var skeppsbrottet, ett av många, utanför Kerkenna, Tunisiens berömda ö: 41 överlevande, 12 bärgade kroppar, 197 saknade, det var vad vi journalister kunde rapportera om de timmarna. Det har gått tio år och för ytterligare flera tusen människor har livet stelnat i den bilden: ansiktet under vattnet, de uppsvällda kropparna, de utsträckta armarna.

I början av förra veckan gick en båt, full med unga eritreaner som flytt från Isaias Afewerkis diktatur och egyptier som flytt från den politiska krisen i deras land, på grund femtio meter från en av Siciliens stränder. Båtförarna slog sina passagerare för att förmå dem att hoppa i vattnet. Tretton drunknade. Några timmar senare fattade ett fiskefartyg med mer än 500 eritreanska och somaliska flyktingar ombord eld och kantrade några hundra meter från ön Lampedusa: 155 överlevande, 121 kroppar av män, kvinnor och barn har flutit upp och samlats in, mer än 200 sitter fortfarande fast i skrovet på fyrtio meters djup eller har skingrats i havet. Webbplatsen Fortress Europe, Fästning Europa, har räknat till 6 825 döda i Medelhavet sedan 1994. Varav 2 352 bara under 2011. Om vi beaktar hela den europeiska gränsen, från Kanarieöarna till Turkiet, stiger antalet offer till 19 142 sedan 1988.

Det mest ironiska är att alla dessa människor har dött på grund av två kartongbitar med en handfull sidor emellan: måtten för ett pass. Inte förrän jag reste på lastbilar överlastade med människor i Sahara eller hade fängslats i förvaringslägren för så kallade illegala flyktingar begrep jag vilket märkvärdigt och djävulskt transportmedel passet är. Om du har rätt pass kan du passera gränserna och tillhör de räddades värld. Om du har fel pass och vill rädda dig måste du förlita dig på människohandlarmaffian och tillhör de förlorades värld. Men kan man låta ungdomar, kvinnor, barn och deras fäder dö för två kartongbitar med en handfull sidor emellan?

Under de här åren har Europeiska unionen spenderat hundratals miljoner euro för att befästa gränserna genom polisbyrån Frontex. På det området har det varit lätt för medlemsstaterna att komma överens. Men när det gäller att tillämpa flyktingkonventionerna, den ofta negligerade skyldigheten att ge assistans till sjöss och bestämmelserna om invandring har man inte spenderat någonting alls eller nästintill ingenting. Varje stat lämnas åt sig. Det är en inställning som har gynnat ett ideologiskt, inte ett humant sätt att gripa sig an detta grundtema i vår samtida historia. Man betraktar fortfarande landsättningarna som om de vore problemet och inte en följd av problemet. På så sätt har den fullständiga avsaknaden av ett gemensamt projekt för de tiotusentals landsflyktiga från Syrien, Eritrea, Somalia och andra länder och att man inte har öppnat några humanitära korridorer i ett område som sträcker sig från förvaringslägren i Libyen till flyktinglägren i Turkiet paradoxalt nog förvandlat människosmugglarmaffian till det enda internationella organ som kan erbjuda en utväg. Katastroferna är resultatet.

Allt detta hindrade inte att Europeiska unionen fick Nobels fredspris 2012, för knappt ett år sedan. Det är också anledningen till att jag inför de nya bilderna av kroppar som flyter i havet har känt att det är nödvändigt att bryta tystnaden och föreslagit en namninsamling för att Nobels fredspris, förhoppningsvis redan 2014, ska tilldelas de tusentals räddade och drunknade som genom sin flykt har dragit sig undan kriget. Finns det någon i världen som företräder freden bättre än de? Och eftersom Nobelpris inte brukar tilldelas dem som rapporteras som saknade till sjöss har jag föreslagit att den lilla kommunen Lampedusa och dess befolkning ska nomineras, i namn av de överlevande, de tusentals döda och de som under dessa år aldrig har slutat att föra i land de överlevande och ta hand om kropparna. Lampedusa är inte den italienska staten som på grund av en absurd lag nu kommer att ställa de 155 överlevande från den senaste katastrofen inför rätta. Lampedusa är inte heller Europa, eftersom det geografiskt ligger närmare Afrika. Lampedusa är den första både verkliga och symboliska linjen mellan oss som är åskådare och berättelserna om alla de män, kvinnor och barn som klamrar sig fast vid dess klippor för att klättra upp och be oss om hjälp. Lampedusa och dess sextusen invånare är en plats där mänskligheten under detta tragiska årtionde aldrig har förlorat sitt förnuft och den känsla av gemensamhet som förenar oss som tänkande individer. Som inte gör skillnad på män och kvinnor. Och glömmer vad de är. Vänner eller fiender. Medborgare eller klandestiner.

Det har jag erfarit på min egen hud. Bokstavligen. Natten mellan den 23 och den 24 september 2005. En man som jag inte kände och som inte kände mig fick syn på mig i havet där jag simmade i strömmen. Han hjälpte mig att komma upp på klipporna. Han la mig ner, tog av sig sin T-shirt och bredde ut den över mitt bröst för att täcka mig. Jag skakade av köld. Då lade han sig ned, med hela sin kropp ovanpå mig och han var riktigt tung. På det viset värmde han mig. Utan att veta vem jag var. Jag var smutsig och hade inte rakat mig på månader, jag kunde ha varit sjuk och smittsam. I mitt inre har jag memorerat hans röst, hans ord. De är väl värda att lyssna på igen: ”Den här stackarn hade ropat på hjälp i nästan fem timmar”, sa han till de andra omkring honom. ”Jag hörde honom ropa vid tiotiden, men jag trodde att det var någon av turisterna som brukar sova på stranden som var full och jag svarade honom till och med och frågade vad det var. Jungfru Maria, förlåt mig. Han är ju alldeles iskall. Han skakar … Kom igen, du ska se att de hämtar en filt till dig så att du blir varm igen.” Sedan föll han på knä och böjde sig framåt för att gnida mina fötter. En tid efter att mitt undercoverreportage hade publicerats i L’Espresso och boken ”Bilal” hade kommit ut träffades vi för första gången. Massimo Costanza var inte någon professionell livräddare. Han är elektriker i ett hotell, har fru och barn. En helt vanlig människa.

Nobels fredspris spelar en viktig roll i världen. Om inte Aung San Suu Kyi fått fredspriset är det troligen inte så många som hade känt till tragedin med diktaturen i Burma. Därför ber jag er läsare att ge ert stöd till denna petition: för att slå sönder muren av tystnad så att hela världen får veta vad som händer på Europeiska unionens gräns mot Medelhavet.

Här är en länk till en engelsk version av petitionen:

Jag ber er att underteckna petitionen för att nominera Lampedusa till Nobels fredspris 2014:
http://temi.repubblica.it/espresso-appelli/nobel-to-lampedusa-sign-your-nomination/

▪ Fabrizio Gatti

Övers: Henrik Celander

Artikeln publicerades först i Le Monde 8 oktober.

Christian Swalanders recension i Alba av
Fabrizio Gatti:
Bilal. På slavrutten till Europa
Celanders Förlag

Kategorier
Skänk ett bidrag till Alba!
gilla.alba.3600px
Dela den här artikeln: