[131010] 
Det här är en roman som det är svårt att skriva om utan att avslöja sådant som skulle kunna förstöra läsupplevelsen för andra. Rörgast är den fjärde och avslutande delen i Johan Theorins svit om fyra böcker som alla utspelar sig på Öland. Landskapet är som vanligt en viktig del i berättelsen. En annan viktig ingrediens är Gerlof, den gamle man som på olika vis spelar en huvudroll i samtliga böcker.
En märklig händelse på kyrkogården där Gerlof arbetade som mycket ung, blir här början på en händelsekedja som får efterverkningar i nuet. Ett nu som i berättelsen är 1900-talets sista sommar. En sommar då en annan ung pojke får uppleva ännu mer skrämmande saker än Gerlofs minne av en död som knackade från insidan av sin kista.
Spökskeppet kom glidande i mörkret, över blänkande svart vatten, och väjde inte för något eller någon. Det höjde sig över pojken. Det var rostigt, som om det seglat på havet i århundraden. Inget rörde sig på däck, men djupt inne i skeppet dunkade en motor, som ett levande hjärta.
Gummibåten hade börjat sjunka, så han hade inget val. Han sträckte upp händerna mot relingen och klättrade ombord.
Pojken och Gerlof möts första gången mitt i natten då Jonas, som han heter, dyblöt knackar på Gerlofs dörr efter att ha flytt skeppet och skräckslagen berättar om döda sjömän och en levande död som svingade en yxa. Gerlof tröstar pojken med att det inte kan vara gastar han mött; ”gastar tål inte vatten”.
Istället rullas en historia upp grundad i platsen och släktförhållanden och – visar det sig även i platser och händelser långt borta. En hemvändande hämnare har varit i ett helvete man knappast kan föreställa sig och när han nu återvänder är han en man att frukta. Allt hänger ihop i en intrikat väv.
Den som läst Skumtimmen, Nattfåk och Blodläge, de tidigare titlarna i serien och tyckt om det drag av övernaturligheter som finns inbakade i de berättelserna hittar lite mindre av sådana här, även om de finns. Men här står de tillbaka för den spänning som finns mellan levande (och för den delen döda) personer och hemskheter som skett i verkligheten.
Johan Theorin har ett sätt att berätta om det stora i det lilla. Han ger oss barnets syn och den gamle mannens med samma trovärdighet. Berättelsen förs framåt dels genom två olika tidsplan och dels genom att berättarperspektivet skiftar mellan flera huvudpersoner – även en person som till en början känns som en bifigur får komma till tals. Hennes roll blir så småningom att vi genom henne får insikter i andras karaktär.
Välberättat och spännande alltså. En bok för mörka höstkvällar även om historien utspelar sig i semestersäsongen.
