[131007] Mikael Samuelsons metamorfos på Göteborgsoperans stora scen från valhänt och smått förvirrad hushållsbestyrande Albin till magnifik dragshow-stjärna Zaza i volyminös peruk, boa och glitter träffar så rätt i ton och säger så mycket om människans komplexitet. I musikalen La Cage aux Folles får kärleken segra. Det är väl den rörande berättelsen som gjort den här musikalen till en sådan succé snarare än musiken.
Ronald Harwoods pjäs Påklädaren, när en förvirrad Sir John ikläder sig rollen som Kung Lear, en pjäs skriven 1980, mitt mellan Jean Poirets pjäs och Herman/Fiersteins musikal La Cage aux Folles. Också där en intim relation mellan två män som, även om någon homosexualitet inte är uttalad, något kan påminna om den mellan Albin/Zaza och nattklubbsägaren George, men med en annan och tragisk utgång. I båda fallen handlar det dock om fascinationen för scenen och artisteriet och om konsten att vara människa, här också om att vara förälder.
När man tror att gay-rörelsen lyckats bana väg för ökad tolerans och att en musikal som La Cage aux Folles borde vara att slå in öppna dörrar så påminner aktuella tidningsrubriker om bakslagen, när jag i början av oktober 2013 ser denna musikal för första gången. Den i Ryssland införda lagen att inte låta ryska barn adopteras till länder som accepterar samkönade äktenskap är det stora debattämnet (bredvid USAs ekonomi och grekisk nynazism och våldsideologi) när jag konfronteras med nattklubbsägaren George och hans dilemma. Hans son vill gifta sig och det med dottern till en extremt konservativ politiker som leder TFM-partiet (tradition, familj och moral) och som gått till val på löftet att stänga alla queer-klubbar. Fästmöns föräldrar väntas nu på besök och sonen kräver att för en dag få förfalska bilden av den familjära verkligheten. Bort med den man som fungerat som kärleksfull mor i hela hans liv och in med den biologiska men ständigt frånvarande mamman. Bort också med allt i hemmet som låter ana de boendes sexuella läggning. Det har scenografen med råge lyckats med. Vardagsrummet ses förvandlat från lust och färg till sträng klosteratmosfär och Albin/Zaza bryter ihop av att se sitt moderskap så förringat att han ombeds fly fältet. Han får dock återta modersrollen när den biologiska modern inte dyker upp. Allt löser sig på ett befriande sätt, med seger för kärleken, och med en hel del roliga intermezzon. Till dem hör Lars Väringers strid med sig själv i rollen som blivande svärfar, när moderns verkliga identitet avslöjas och frågan vem som är en rättmätig förälder, den som fött eller den som vårdat, anar kopplingar till Brechts kritcirkeltema.
Föreställningen bjuder på så sätt på en mix av allvar och färgsprakande show som kryddas extra av att manliga artister har ett så bejakande och lustfyllt sätt att ta till sig ett kvinnligt kroppsspråk. Jag överser därför med att nattklubbskoreografin som de dansande cagellerna, burfåglarna, utför är väl traditionell.
Beundransvärd och vilsam är Hans Josefssons förmåga att med självklar och varm pondus agera konferencier och kärleksfull make och far i en och samma person med en charm som aldrig känns påklistrad. Och Mikael Samuelsson förmedlar med stor övertygelse in i minsta gest det känslomässiga kaos som drabbar honom men som mot slutet släpps loss så till den grad att allt blir uppenbarat.
Det är väl den rörande berättelsen som gjort den här musikalen till en sådan succé snarare än musiken. Två sånger, den tvetydiga ”Jag är den jag är” och paradnumret ”Din bästa tid är nu” har örhängestatus. Övriga sånger passerar ganska obemärkta även om de fyller sin funktion i stunden. Det är intressant att notera att La Cage aux Folles är enda musikal som två gånger vunnit Tony Award for Best Revival of a Musical. Göteborgsoperan betar av musikalutbudet år efter år och kan på så sätt parallellt ekonomiskt motivera en del ”smalare” produktioner, inte minst lysande dansuppsättningar. La Cage aux Folles spelas till den 9 mars 2013.
