[130927] 
– Hjälp mig, jag vill inte dö så här, skall ha varit Monica Zetterlunds sista ord i ett nödsamtal innan lågorna tog henne. Hon hade emellertid ett liv bakom sig som sedan länge gjort henne odödlig.
Nu återuppstår hon i helfigur på filmduken: som dotter, sångerska, mamma, älskad kvinna och sist, men inte minst – älskad artist. I en av två filmer i höst som lyfter fram djupt avhållna svenska artister, som skapat djupt avhållen svensk musik, i Sverige och i hela Norden.
Det är Peter Birros geni som arbetar bakom båda filmerna, den andra handlar om Håkan Hellström. Vilket påminner om ett tredje verk ur Birros hand: Upp till kamp från 2007.
Man kommer omedelbart att tänka på den senare under upplevelsen av Känn ingen sorg – gavs inte den drogrelaterade tragedin en djupare skildring i det förra verket? Hade den inte en intim nerv, som den Spike Lee-liknande senare produktionen saknar? Efter en fyra timmars ”snabb”koll kan jag svara nej. Båda filmerna har stora kvaliteter, men vid en välmotiverad jämförelse vinner Känn ingen sorg i temperamentet. Sju år efteråt tycks Upp till kamp trampa fram med lite väl tunga skor på fötterna, trots den realpoetiska historieskrivning den åstadkom.
Långt intrikatare problemställningar väcker Monica Z. Hon var något av ett musikaliskt mirakel – kan man återskapa något sådant? Länge svarar man nej, hon är för långt borta. Men så bryter plötsligt något igenom i Edna Magnasons tolkning, i spel, berättelse och sång:
hon är där!
Man befinner sig då mycket nära människan Monica Zetterlund, som man genom Tom Alandhs dokumentär redan fått lov att betrakta som gripande öde, smärta bakom erövrandet (inte olikt det intagande porträttet av Lena Nyman i bokform nyligen). Det är ingen överdrift att påstå, att filmen slutar i triumf.
Att för ett par timmar ha fått leva dåtid. Att under några minuter ha fått insikt i hur bakgrunden tett sig för blomsten som slog ut: Zetterlunds pappas ofullgångna talang, som medvetet eller omedvetet sugits upp och bragts till mognad av dottern. Det är viktiga insikter och det är oemotståndligt skildrat.
Många trådar håller de verk jag nämnt samman. Till exempel spelar Sverrir Gudnason såväl unga rockmusikern Tommy i Upp till kamp som mogne basisten Sture Åkerberg i Monica Z, två övertygande porträtt. Han gör dessutom Hugo Alfvén i Balladen om Marie Krøyer.
Vi älskar dessa artister och då och då förunnas vi, om så bara för ett ögonblick, inbilla oss att vi lärt känna dem. Vi älskar dem för deras genomskinliga svagheter och deras närhet till ursprung och natur, nordisk natur.
Underbart och kort.
