[130916] I slutet av upptäckareran steg tre oförvägna svenskar i vätgasballong från Danskön på Svalbard 11 juli 1897 mot Nordpolen över alldeles okända vidder: Andrée, Fraenkel och Strindberg. De visste just inget om ballongfärder, släplinorna brast snart och de hamnade på åttahundra meter istället för femtio.
Där pressades ballongen ihop av lufttrycket och släppte ut mer och mer av gasen. Inom tre dygn dundrade den ner i isen. Den röda ballongen av sidenstycken la sig som en våt disktrasa på drivisen. De började släpa sitt halva ton utrustning över isarna mot Franz Josefs land, upptäckte att avdriften var större än rörelsen framåt, bytte mål till Sjuöarna, levde av nyskjuten isbjörn och storsäl, insåg tydligen aldrig från början att isbjörnar hör till de farligaste djuren.
En dumdristig parodi på upptäcktsresa, men med den stolthet som hör till rollen. De for ut för att dö men nämnde det aldrig i sina dagböcker. De glömdes nästan bort men så hände något: 1930 passerade norska geologer och valfångare Vitön nordost om Svalbard, en glaciärklädd öde klippa mitt i det väldiga arktiska havet. Drivisen är borta, dimman lättar en stund och fångstmännen Olav Salen och Karl Tusvik kliver iland på den strandremsa i söder där landstigning är möjlig. Där hittar de ett burklock, fullständigt oväntat. Sedan resterna av en trasig roddbåt halvt under is.
Scenen har en dramaturgisk laddning som bestått sedan dess: efter närmare tre månader på isen hade de tre äventyrarna kravlat iland där deras isflak stötte mot stranden, fört in ett matförråd, vapen och mycket utrustning. Men dagböckerna upptar bara tre dagar fram till 8 oktober. Sedan dör Strindberg och blir begravd av de andra. De är två man kvar med ständiga isbjörnar intill och fyra månader av polarvinternatt framför sig, utan varje möjlighet att ta sig vidare. Den näst siste dör av oklar anledning, bara en kvar som verkar sitta på post med sitt gevär. Den siste ensamme mannen vars kamrater sargats av isbjörnar blickar in i polarnatten. Vad händer när han somnar? Hur ska han överleva fyra månader?
Om de tre nationalhjältarnas död har sedan kannstöpts i över åttio år: trikiner, botulism från sälarna, A-vitaminförgiftning från lever de ätit, blyförgiftning, koloxidförgiftning i tältet, kvävning, konflikt och mord, självmord. Om dessa tre mäns död med sin vrålromantiska dramaturgi har skrivits åtminstone någon hyllmeter, spekulerats, lagts fram indicier, motindicier, nya spekulationer. Den sista svenska Nationalromantiska Legenden har förts vidare. Och vidare. Och vidare.
Och det är inte över än.
Bea Uusmas Expeditionen Min kärlekshistoria är tre fjärdedelar dokumentär, en fjärdedel fiktion. Inte konstigare med det än att sådan blandgenre var vanlig senast på sjuttiotalet: Sara Lidman, P O Enquist, Per Gunnar Evander, P C Jersild (som komponerar så än idag). Men nog har hon f.f.a läst sin P O Sundman och då inte bara Ingenjör Andrées luftfärd utan också boktitelnamnen Expeditionen. Där är ett tropiskt landskap innebördsladdad metafor och fond för fiktionen. Sundman psykologiserade aldrig.
Det gör inte heller Uusma och därigenom behåller hon gåtan: varför hon själv är så fullständigt besatt av detta dödsläger att hon till sist tar sig dit. Det räcker inte med att hon är läkare och letar DNA i skelettfragment. ”Min kärlekshistoria” tycker jag är trams liksom förlagstextens framhävande av hennes egen roll i berättelsen.
Hon blir besatt av dödsförloppet liksom deckarläsaren av ”whodidit”. I sin besatthet speglar hon de tre männens historiska besatthet. Men hon behåller gåtan och det är skickligt.
Hennes prudentliga genomgång av möjliga dödsscenarier (delvis i tabellform) tillför väl egentligen inget vi inte redan visste och det är väl heller inte meningen.
Gåtan och magin måste föras vidare och då ska den behållas av varje traderare i serien – också sin egen motivations gåta.
