Runge har erövrat ett nytt språk

Författarporträtt

[130919] FörfattarporträttDramatikern Björn Runge romandebuterar med en thriller som liksom hans berömda filmer är ett våldsamt familjedrama. Språket är vackert och fritt från kommateringar. De gestaltande bilderna och metaforerna avlöser varandra och mustigheten i berättandet ligger hela tiden nära skrönan.

Ibland skiftar det mellan presens och imperfekt och historien ges en sublim och på samma gång subtil vridning. Men spänningen ligger hela tiden mellan raderna och det är svårt att sluta läsa när man väl börjat.

Det vimlar av karaktärer i denna flerdelade roman som börjar med att en son söker sin far längs slingrande skogsvägar längre inåt landet. Pappan har, minst sagt, ställt till det för sig och jagas av män som är ute efter hans liv. Men egentligen börjar historien många år tidigare i Göteborg under andra världskriget där pappan som pojke får följa med sin ensamstående mamma till arbetet som servitris på den stora restaurangen. Pojken Allan får erfara en mörk vuxenvärld och han stjäl vid ett tillfälle ett avskuret ryskt soldatöra från en svensk som slagits på nazisternas sida på östfronten. Ett gäng SS-soldater har hyrt festvåningen på restaurangen och Allan lyckas få med sig örat och dessutom, från den berusade nazisten,  råkar han få höra den makabra historien bakom örstölden.

 Detta öra bär Allan sedan med sig som ett minne från krigsvintern 1941-42 då han fick uppleva det stora sveket. Det var när hans älskade mamma gifte sig med en man som misshandlade honom. Kurt hette mannen. Och när mamman Lovisa, som blivit gravid, ser vad hennes man gör med pojken så lämnar hon inte sin man utan lämnar bort sin son. Lördagen den sjuttonde januari 1942 vinkar hon av honom från tågstationen och han åker iväg till fosterföräldrar med endast dockan Ernie, som han fått av en kock på mammans jobb, och det avskurna örat i sällskap. Sin älskade morbror Kalle, frivillig i Spanienkriget och kommunist, tvingas han också skiljas ifrån.

I nästa del möter vi Allans son Vincent. Det är sommar 1974 och president Nixon är på väg att avgå på grund av Watergateskandalen.

”Det allra enklaste är det allra svåraste! Mormor stod vid diskbänken och skalade potatis i högt tempo. Hon var en kvinna som inte talade mycket, men när omgivningen som minst väntade det, kunde hon plötsligt ge uttryck åt destillerad livserfarenhet.”

 Vincent upplever sina föräldrars äktenskap som ett stort trauma. Hans far Allan jobbar som bartender på en av stans restauranger och kommer hem sent om nätterna. Hans mamma är olycklig då hon så gott som alltid misstänker sin man för otrohetsaffärer. Vincents storasyster Annika dog sexton år gammal. Av vad får vi inte riktigt veta, men att det var någon svår sjukdom förstår man. Denna episka sparsamhet förekommer ibland i romanen, ett grepp hämtat från filmen, som mystisk spänningsförstärkare.

Pappan Allan Gustavsson är skyldig folk pengar till höger och vänster. Hans vän Peder har ständiga hållhakar på honom. Vincent får veta att Peder äger huset som familjen bor i. Det är hemska berättelser från en småstadsidyll där skenet bedrar. Under ytan ligger inte bara familjetraumat utan även vuxenvärldens förljugenhet. Vincent drömmer om att han vill bli en astronaut.

”Ingen saknar mig så jag skulle lika gärna kunna vara det första barnet i rymden.”

Vincent hittar dockan Ernie och även det avskurna örat i pappans kontor. Plötsligt dyker pappans morbror Kalle upp. Han kommer i en östtysk Trabant och i sällskap med sin östtyska kvinna han träffat på en lägervistelse därnere. Men Vincent och pappa Allan ska ta nattåget till Köpenhamn då pojken ska följa med sin far dit eftersom han ska jobba på en restaurang där. Pappans vän Peder är också med och de försvinner ut till restaurangen de ska jobba på, tror Vincent, men det visar sig att det är en porrfilmsinspelning. Så småningom försvinner Peder mystiskt under en roddtur. Och när Vincent flera år senare i sitt sökande efter Allan kommer till platsen där Peder försvann anar han det värsta.

TV-serien ”Anderssons älskarinna” av Björn Runge kommer för mig flera gånger under läsningen. Samma udda existenser i persongalleriet och samma absurda skruvningar i historien. Fast i botten: traumat. Den olyckliga, utsatta människan. Som ändå fortsätter att leva eftersom det inte finns något bättre val.

Allans längtan efter sin biologiska far löper som en röd tråd genom hans liv, liksom i TV-serien där den biologiska mamman är mystiskt försvunnen.

Även i Björn Runges biofilmer hittar man samma blottställdhet hos karaktärerna.

Detta är en lysande romandebut som smakar mer. Kanske passar Björn Runges intriger bättre i en bok än i filmer med tanke på hur mångfasetterade de är. Berättelsen innehåller även humor insprängd bland alla burlesker och tragedier. Och allvar: här berättas t ex om skollärarnas öppna nazipropaganda under andra världskriget.

”De mest ariska människorna i hela världen är de som lever i Dalarna, runt sjön Siljan, berättar magistern.”

En fjärde del avslutar romanen, där Vincents dotter Nina i ett slags futuristiskt ödesdrama i dagboksform berättar om några dagar i april 2041. Det visar sig att hon ärvt uttrycket ”det allra enklaste” och att hennes far Vincent Gustavsson var filmare och att hon har hittat ett filmmanuskript efter honom betitlat ”Det ryska örat” som aldrig blev av.

Filmregissören Björn Runge knyter ihop säcken med en alludering till en värld han kommer ifrån. Kanske är han på väg att lämna den och gå in i en ny konstform nu – inte mig emot, i så fall.

 

▪ Leif Wilehag

bokomslag

Björn Runge
Det allra enklaste
Lind & co 2013

 

 

 

Kategorier
Skänk ett bidrag till Alba!
gilla.alba.3600px
Dela den här artikeln: