[130908] I Almedalen i somras kom Reinfeldt med ett av sina typiska påhopp: helt plötsligt berömde han Mona Sahlin som aldrig någonsin förr för hennes upprördhet över Sverigedemokraternas rasism och kontrasterade den mot Stefan Löfvens passivitet kring detta – den blev då i jämförelse ”pinsam”.
Detta är Reinfeldt i ett nötskal: plötsliga moraliserande påhopp som motståndaren inte är beredd på. Jag minns hur han om Göran Persson plötsligt sa ”Han är slut !” (som politiker) för att denne hade sänkt tempot i replikskiftena en aning.
De här påhoppen kommer väldigt snabbt och det gäller för motståndaren att vara beredd. Om de får stå oemotsagda framstår det lätt som en intuitivt upptäckt psykologisk sanning.
I Humlan som flyger av journalisterna Lova Olsson och Lena Hennel (Norstedts) görs ganska stor sak av Stefan Löfvens ”snällhet”, både som personlig egenskap och resultat av konsensuskulturen i den fackliga världen. Där är målet att komma överens och sedan undvika konflikter till nästa avtalsrörelse. I dagspolitiken däremot gäller det att upprätthålla konflikter för att hela tiden tydliggöra ideologiska skillnader.
Reinfeldt kommer helt säkert att göra en förtroendefråga av Löfvens ”snällhet”: kan en sådan man med tillräcklig bestämdhet företräda Sverige och driva igenom politik under motstånd ?
Snällhet ses då som konflikträdsla och det verkar diskvalificerande för statsministerposten.
Stefan Einhorn har ju gjort bok av truismen att snällhet är bra i de flesta sammanhang och att det är en stor ”konst att vara snäll”, som man i viss mån kan lära sig. Jag kommer bara på en bok med det perspektivet.
Jag hoppas innerligt att tillräckligt många läser Reinfeldts infama, plötsliga påhopp så att ”om Löfven är snäll, är Reinfeldt elak”. För det är han ju verkligen. Han är infam, han vänder tvångsåtgärder från Försäkringskassan mot psykiskt handikappade till en positiv strävan att ”erbjuda dem jobb”. Han vänder hela tiden på formuleringar som kunde uppfattas stötande och låtsas goda avsikter även när de är ondskefulla för stora grupper människor.
Men det är nog sant att Löfven själv måste anstränga sig maximalt att visa beslutsamhet och ideologisk glöd och ta konflikter trots sin ”snällhet”. Det var därför Aftonbladet gjorde stor sak av att han lyckades försvara sig när Reinfeldt låtsades bekymrad över motsättningar mellan de rödgröna: ”sköt din kant, det här klarar jag”. Där gällde det bara att blixtsnabbt komma på att han stod under attack och måste försvara sig med full känsla.
Min tes är att Hennel och Olsson vill visa sitt oberoende genom att även ta upp ofördelaktiga eller problematiska detaljer ur Stefan Löfvens liv, inte direkt att de drivs av en dold politisk agenda. Men man kan t ex undra lite över en inledning som på flera sidor vrider och vänder på att Löfvens morfar var nazist under kriget. De går märkvärdigt i detalj om detta och det sker i inledningen. Löfven fick ju fosterföräldrar i Ådalen, han har inte påverkats av sin biologiske morfar. Men kör man inte lite guilt-by-association ?
Isåfall är det precis den typ av elakhet man kunde vänta från vår statsminister.
Kanske försöker de göra en Reinfeldt ?
Som Stefan Einhorn slagit fast: snällhet och empati är i grund och botten människans mest värdefulla egenskap.
