[130903] 
En roman är en maskin har någon sagt, en konstruktion som mer eller mindre vagt återspeglar sin samtid eller personliga öden. Svårigheten ligger i att nitar och kugghjul inte får synas. Läsaren ska mer och mer fångas av fiktionen som om den vore verklig eller falla för fantasin eller frestas in i den virvel av påhitt som i bästa fall får egenliv.
Aino Trosells nya bok är väl närmast en till thriller förklädd idéroman. Det saknas inte bäring på samhälle och samtid, det riktigt flödar: av två systrar är den ena socialarbetare som blivit utmattad av den beskäftiga retorik hon tvingats utveckla kring Fas 3 till människor som i åratal kämpat mot värk, ångest och depression men bara inte orkar mer. Inför alla offer i kö blir hon själv ett offer. Den andra systern målar storartat i olja men försörjer sig inom arbetarrörelsens studieförbund där alla visioner bordlagts av karriärister. Inför alla konstnärsdrömmar som gäckas blir hon fullkomligt ensam med sina utopier och tar tillsist emot avgångsvederlaget.
Dessa två kvinnor upprättar systerlig pakt, far på retreat till söderhavsö för att hitta sig själva igen men det uppstår komplikationer och utsattheten på den öde platsen stegrar sig ur det paradisiska anslaget. Motorn i romanen är just dessa komplikationer, därav blir den thriller.
Trosell har en enhetlig metod att frammana dramatik: stackatering, avbrutna satser som fläks ur varann. I värsta fall tar hon till engelska, eller amerikanska är det väl. Det står en air av tonårsironi kring dessa senmedelålders damer, som om socionomens barn vore närvarande. Men just deras frånvaro är ju bärande för konceptet, om man så säger.
Det blir för mycket av allt. För mycket choser fast ambitionen är samhällskritisk, för mycket våldsdramatik med existentiella och psykologiserande utvikningar, för mycket språkhissar på väg upp och ner samtidigt.
Slutet vill lämna öppet vad som varit verklighet och dröm men också det blir en konstruktion: här hyllades nyss handlingskraften hos två livströtta kvinnor. När handlingskraften blev manligt destruktiv ber texten tusen gånger om ursäkt.
En roman måste kanske vara en maskin men det får inte märkas alltför mycket. Texten måste ha integritet mot alla dessa tidstrender den gör anspråk på att bekämpa.
Och undflyende samhällskritik är inte möjlig. Dagspolitikernas förvända språk och beskäftiga appeller till den underklass de inte alls förstår måste avslöjas in i märgen. Det är grannlaga, det kan inte hafsas undan.
”Grekerna vill gå i pension vid 40 år” sa Anders Borg. Var får han allt ifrån?
