[130903] Att Ingmar Bergman kunde vara hemsk är känt. Notoriskt otrogen och svekfull mot tidigare hustrur och barn. Raseriutbrott mot skådespelarna och medarbetarna. Men hans hushållerska på äldre dar såg också hans sårbarhet och ensamhet.
”Som en liten pojke” sa hon till Tom Alandh i ett tv-program 2009.
Författaren Thomas Sjöberg blev uppmärksammad när han skrev den famösa boken om kung Carl Gustaf – ”Den ovillige monarken” – för tre år sedan – och han har också skrivit biografier om Ingvar Kamprad och Berth Milton.
Nu ger han sig på vårt svenska kulturhelgon Ingmar Bergman – den sedan sex år framlidne film- och teaterregissören – auteuren – med skandalvinkling. Åtminstone lanseras boken så via titeln, men det är lite missvisande för innehållet andas även respekt för Bergmans yrkeskunnande och livsverk.
Men nog fanns det tillräckligt med barlast i demonregissörens skandalomsusade liv. Fem äktenskap och nio barn och närmare sjuttio produktioner för bio och TV och över hundra teaterpjäser för scen och radio. Och några av den tidens största skådespelerskor var hans älskarinnor.
Ett oerhört tempo som hade ett högt pris. Bergman befann sig ofta i ett tillstånd av ångest och rädsla och efter sig lämnade han bedragna fruar, övergivna barn och ständigt oroliga föräldrar. Fast på samma gång lyckades han bli både förstådd, förlåten och hyllad.
Det är framförallt via modern Karin Bergmans dagböcker som en annan Ingmar Bergman som barn, tonåring och vuxen sedd med andra ögon än hans egna har framträtt för författaren. Det som Bergman själv skildrade om sin uppväxt var fiktionaliserat och tillrättalagt, menar Thomas Sjöberg. En ständig oro för sonen och hans kvinnohistorier och misslyckade äktenskap löper som en röd tråd genom moderns dagböcker. Och Karin Bergman fortsatte att hålla kontakten med sonens barn och deras mammor efter skilsmässorna.
Thomas Sjöberg tackar Ingmar Bergmans systerdotter som gett honom oinskränkt tillstånd att botanisera i släktarkivet. Men från det officiella Bergman-arkivet blev det kalla handen. Det förvaltas av Svenska filminstitutet ihop med Dramatiska teatern, Sveriges television och Svensk filmindustri – men arkivet är inte tillgängligt för vem som helst trots att det delvis finansieras av allmänna medel.
Den som vill titta i det måste söka särskilt tillstånd och enligt Bergmans gåvobrev kan det endast ges till ”forskare och välrenommerade skribenter” och dit räknades inte Thomas Sjöberg.
Ingmar Bergman regisserar sitt liv även efter sin död.
I moderns dagböcker finns flera bevis på regissörens lögner och fantasier. Exempelvis har han förfalskat vad som står i hans mammas dagbok i sin biografi ”Laterna Magica” – om sin egen födelse. Han föddes inte med hög feber och svåra diarréer utan mamman noterade endast hans förnamn, datum för födelsen och psalmhänvisning. Som hon gjorde med alla sina barn.
Ingmar Bergman föddes som andra barn i en prästfamilj 1918. Hans fyra år äldre bror hette Dag och den fyra år yngre systern Margareta.
Föräldrarnas äktenskap var inte lyckligt och modern förälskade sig i en ung teolog från Uppsala som det dock aldrig verkar ha blivit allvar med. Erik Bergman som var präst drabbades av en svår depression men paret försonades och beslöt att hålla ihop för barnens skull. Ingmar Bergman har beskrivit sin barndom och uppfostran baserad kring begrepp som synd, bekännelse, straff, förlåtelse och nåd. Och att bli förödmjukad och tilltufsad i ord och handling. Tidens sed var stränghet i uppfostran och fysiskt våld ingick däri. I Karin Bergmans dagböcker kan man läsa om de stora uppträden som ägde rum mellan far och son, men det var längre fram sedan Ingmar vuxit upp till tonåring.
”Inget av Er barn har gjort oss sådan vånda och oro som Ingmar” skrev fadern Erik Bergman i ett brev till sin dotter på hennes 19-årsdag 1941.
Men det är också sant att ”Putte” som var Ingmars smeknamn i familjen under uppväxten, beredde sina föräldrar otaliga glädjestunder. Som när han roade sin syster med dockteater eller filmrullar som han spelade upp med sin enkla projektor.
Brodern Dag var nazist och faderns politiska tillhörighet har av Ingmar Bergman betecknats som ultrahöger. Inte konstigt då kanske att han själv drogs med i nazismens propaganda när han som 18-åring skickades till Tyskland sommaren 1936. Barnen i den familj han bodde hos var engagerade i de nazistiska ungdomsrörelserna och Bergman var helt tagen när han såg och hörde Hitler tala i Weimar och upplevde folkmassornas jubel. Det var först långt senare när koncentrationslägrens fasor blottlades som han nåddes av insikt.
Ingmar Bergman tog studenten men latinet var hans akilleshäl. Han blev underkänd, vilket inte överraskar med tanke på hur han sedan skildrade ämnesläraren Caligula i manuset till filmen Hets. I denna veva kom den första kvinnan in i hans liv. Marianne von Schantz hette hon och de förlovade sig. Men Karin Lannby, en kvinna som i efterhand har bevisats vara spion, dök upp när han fortfarande var förlovad med Marianne von Schantz – och han hade börjat som teaterregissör i det tidiga 40-talet – och Lannby tog väl hand om hans sexuella hunger, hon öppnade gallret och släppte ut en galning, som han själv skrev i ”Laterna Magica”.
Nu hade det framtida mönstret för hans kärleksförhållanden etablerats. Parallellt med att hans rykte som teaterregissör och filmmakare föddes och steg till beundran hann han med följande: Att gifta sig med dansösen och koreografen Else Fisher i mars 1943, deras dotter Lena föddes i december samma år; träffa den gifta Ellen Strömholm 1944 när han var chef för Helsingborgs stadsteater (hon var koreograf) och året efter föds deras dotter Eva; sonen Jan föds 1946; 1947 skiljer han sig från Else Fisher och gifter om sig med Ellen; året efter föds tvillingarna Mats och Anna; 1949 inleder han ett förhållande med den gifta journalisten Gun Grut (född Hagberg) och reser i tre månader till Paris med henne, deras son Lill-Ingmar föds 1951; året efter skiljer han sig från Ellen Bergman och gifter sig med Gun Grut. Han inleder samma sommar ett förhållande med Harriet Andersson; 1955 inleder han ett förhållande med Bibi Andersson; två år senare inleder han ett förhållande med den gifta överklassfrun Ingrid von Rosen (född Karlebo) och träffar samtidigt Käbi Laretei; 1959 skiljer han sig från Gun Bergman och gifter sig med pianisten Käbi Laretei, dottern Maria, som han i hemlighet har med Ingrid von Rosen, föds; hans och Käbis son Daniel föds 1962; tre år senare inleder han ett förhållande med Liv Ullman; året efter föds deras dotter Linn; 1969 skiljer han sig från Käbi Laretei och två år senare gifter han sig med Ingrid von Rosen.
Ett äktenskap som skulle vara till hennes död 1995.
Hos Ingrid Bergman hade regissören äntligen hittat hem. Ingmar Bergmans systerdotter Rose Britten Austin säger i boken att av alla morbroderns kvinnor så var Ingrid den som mest påminde om hans mamma Karin. Ingmar Bergman älskade sin mamma över allting annat och i Ingrid hade han funnit en accepterande och vårdande partner för resten av sitt liv.
Med henne behövde han heller inte konfronteras med alla irritationsmoment han upplevt och flytt från som småbarnsförälder. Och Ingrid Bergman hade flera egenskaper gemensamt med Ingmars mamma och de båda kvinnorna påminde om varandra till utseendet.
Hans sista fru fick honom också att uppta kontakten med sina barn. Första gången var när han fyllde 60 år och alla fotograferades på trappan till huset i Fårö. Han hade då sagt att detta skulle bli en tradition, men så blev det inte.
Bergman hade aldrig tagit sitt ansvar som förälder. I en av Karin Bergmans dagboksanteckningar från 1952 siar hon oroligt om sonens framtid:
”Ja, jag undrar hur det blir för Ingmar, när hans barn börjar växa upp och han får känna främlingsskapet från dem.”
Han kunde på äldre dar, när han var ensam kvar på Fårö, säga att han saknade skådespelarna. Inte hustrun eller barnen – utan de aktörer han hade upptäckt, fostrat och upphöjt.
Varken Lena, Eva, Mats, eller Daniel Bergman eller Linn Ullman har velat ställa upp på intervjuer för denna bok. Inte heller Maria von Rosen. Men sonen Lill-Ingmar, flygkapten – ifrån äktenskapet med Gun Grut – har ställt upp och berättat om sin uppväxt utan far. Om pappan var på besök när han kom från skolan och tittade in genom brevinkastet när han hörde hans röst så gick han ett extra varv runt kvarteret tills fadern gått.
”Jag ville inte uppleva att inte bli mottagen med kärlek och entusiasm.”
Samtidigt tycker han att den frånvarande pappan inte var någon större förlust.
”Min uppväxt blev nog , om inte lyckligare så åtminstone enklare utan honom.”
Han minns stunder när de umgicks utan problem, som när han fick vara med på repetitioner på Kungliga Operan eller under inspelningen av filmen Vargtimmen – och säger att han inte har någon större bitterhet mot pappan, trots allt.
Hans halvsyster Anna Bergman – skådespelerska och sedan länge bosatt i England – har en mörkare bild av fadern, vilket hon skrivit om i en egen bok ”Inte pappas flicka” 1988. Hon berättar för Thomas Sjöberg bl a att hon var ovän med sin far i tio år och att han ringde när hans fru Ingrid var sjuk och ville bli vän med Anna. Det var Ingrid som hade uppmanat honom att göra det.
”De träffades på sommaren och det första han frågade sin dotter var om hon behövde pengar. Någon ursäkt för att han ljugit för henne fick hon aldrig, säger hon.”
Lögnen ska ha gällt att alla visste om hans kärleksbarn med Ingrid – vilket han sagt till Anna redan 1967 och som hon skrev i sin bok när den kom ut. Men det lustiga var att det kom fram i offentligheten först 2004 när Maria von Rosen själv valde att berätta det. Och att det var 1981, vid 22 års ålder, som Maria hade fått veta av Ingmar Bergman själv att han var hennes biologiska pappa.
Äldste sonen Jan Bergman – som dog i leukemi 53 år gammal – vägrade ta emot sin pappa på sjukhuset. Ingmar Bergman förstod aldrig varför.
”Han greps av något slags hat mot mig det sista året han levde. Det var fruktansvärt tragiskt och fullständigt obegripligt. Det kändes svårt,” hade Bergman sagt till Mikael Timm.
Ja, maken till trassligare kärleks- och familjeliv får man leta efter. Jag kan känna det ibland som om man läser en snaskig kändisveckotidning men det balanseras av författarens öppna källhänvisningar och seriösa uppsåt att försöka komma underfund med varför Ingmar Bergman var den han var. Alltifrån barndom, uppväxt och vuxenliv.
De flesta exfruarna är döda och har inte kunnat intervjuas, och Liv Ullman och Harriet Andersson har avböjt att medverka i boken. Och Bibi Andersson är inte kontaktbar efter sin allvarliga stroke.
Harriet Andersson har tidigare sagt i sin memoarbok att hon föll för Bergman för att han ”såg bra ut på ett märkligt sätt, ett farligt sätt.” Och Ellen Bergman lär, enligt dottern Anna Bergmans bok ha sagt att ”man måste ligga med Ingmar för att få ett arbetsförhållande med honom.”
Ingmar Bergman var hejdlös i sitt ägandebehov och sin svartsjuka, skriver Anna Bergman – och den hemska svartsjukan kunde alla hans kvinnor vittna om.
Författaren försöker sig på ett par tänkbara förklaringar till de ständiga kvinnohistorierna: endera rent sexmissbruk och en påtaglig brist på kontakt med det egna känslolivet. Eller en jakt på den ständiga inspirationen.
”Min ständiga fascination inför kvinnosläktet är en av de stora drivkrafterna” sa regissören själv i boken ”Bergman om Bergman.”
Thomas Sjöberg skriver:
”Det var passionen som inspirerade honom i hans skapande och så snart passionen slocknade förlorade han också kreativiteten. Bergman älskade att göra sina kvinnor gravida. Han ville se människor som han antingen arbetade med eller älskade med blomma upp, och en kvinna som blir gravid blommar upp. (…) Men passionen gick förlorad när det logiska resultatet av den uppenbarade sig – barn, blöjbyten, nattvak, skrik (…) den alldeles vanliga vardagen för småbarnsföräldrar. Den klarade han inte av.”
Kanske kommer författaren närmast ett rättvist eftermäle av människan Ingmar Bergman i det han skriver på sid. 368 och 369:
”Under större delen av sitt liv regisserade han bilden av sin egen person så till den grad skickligt att han, i likhet med exempelvis Ingvar Kamprad, tycktes ha fastnat i myten om sig själv. Hans lögner och tillrättalägganden fjärmade honom alltmer från sanningen, och han blev till slut fånge i sin egen legend. (…) Han var en filur, med ett barns obekymrat egocentriska sätt att förhålla sig till omvärlden. Så svaret på frågan hur man bäst formulerar eftervärldens dom är förmodligen att Bergman var både och, och allt däremellan, inte minst en riktig skitstövel.”
