[130828] Vid förra delen av Jonas Gardells trilogi om aidsepidemin i Sverige undrade jag hur han skulle hantera ämnet Döden. Det hade ju redan avslöjats att skådespelarbegåvningen Bengt hängde sig i en lampsladd direkt efter aidsbeskedet, samtidigt som inbjudan till Dramaten var påväg. Liksom hur döden hemsökte många i denna kollektivroman.
Det visar sig att denna tredje del inte just handlar mer om dödens händelser än sist, men den lyfter upp perspektivet till historisk nivå: så viktigt var brottet med förljugenheten och förtrycket att inget fick hindra det. Därför vanns en seger – om tillfällig eller ej – över århundraden av extremt förtryck. Gardells patos för denna genombrytande kamp är det bestående intrycket av hela trilogin.
Många förvånas över den dionysiska karnevalstämningen i gayrörelsens manifestationer, inte Gardell. Det finns givetvis en omfattande litteratur om USA:s pridefestivaler ända sedan sextiotalet. Filosofidoktorn Linda Hirshman gör t.ex den analysen i Seger – gayrevolutionens triumf att det utbyggda högskolesystemet med ökad invandring av landsbygdens homosexuella var en av förutsättningarna.
Gardells personer kommer mest från landsbygden: Koppom, Hammarstrand etc. Medborgarrättsrörelsens positioner kan väl sägas delvis ha övertagits av gaykarnevalerna. 80-talets aidsepidemi gjorde klart för de homosexuella hur lågt deras liv värderades och de fick ett mycket konkret mål för sin kamp: aidsprevention, ökad forskning om bromsmediciner som ju oväntat snabbt ledde till resultat.
Karnevalselementet kan ses som antitesen till seklers döljande, mobiliserar de egna, skapar uppmärksamhet hos alla heterosexuella som ser gayrörelsen som uttryck för kampen om mänskliga rättigheter, inget annat. För Hirshman handlar mycket om taktik i den kampen.
När Rasmus från Koppom dör på Södersjukhuset, sitter hans föräldrar och den älskade Benjamin förstenade vid sängen. Fadern har verkligen mobiliserat den förståelse han är mäktig. Men när han talar ut med livskamraten blir budskapet att han inte får stå med i dödsannonsen, av hänsyn till vad släkt och vänner i Koppom ska tycka. Sådana skarpa bilder vimlar hos Gardell och de utsägs i korta satser, ofta med retoriska upprepningar, bibliskt eller kanske rättare predikantskt, så som en Lidman eller Lindgren lyft fram detta språk.
Med Benjamin är det ju så att han kommer från en Jehovas Vittnen-familj i Täby, i någon mån aktiv också som vuxen. Men fullständigt förskjuten av sin familj. Hans situation är så paradoxal som för många i kollektivet: faktiskt fullständigt ensam med sin sorg när Rasmus dör, förskjuten också av sina svärföräldrar, en av de få som inte utvecklar AIDS utan lever ett långt liv i plågsam ensamhet, i antydd trohet mot Rasmus. För nu fanns ju bromsmediciner.
Stockholms aidssmittade homosexuella vårdades först på Roslagstulls sjukhus, sedan på avdelning 53, Södersjukhuset. Mentaliteten kunde vara rå men beskrivs som något bättre på Sös. Ett starkt intryck gör detta att personal av smittskyddsskäl krävt att de döda skulle läggas i tättslutande svarta plastsäckar ”som infektiöst avfall”. Så gjordes även långt efter att smittvägarna klargjorts.
De sjuka visste om detta. Deras utmärglade fågelkroppar skulle kasseras som avfall – bara kamraterna i Noaks Ark stod konsekvent för att genomföra riktiga begravningar och hade det som en viktig uppgift. I slutscenerna spelas en sådan protestbegravning på Orionteatern upp: där låg den döde Paul på synlig lit de parade och tänktes delta i ett skådespel han själv regisserat.
För de homosexuella under aidsepidemin gick Kärleken och Döden i varann.
Då är det som att Jonas Gardell hela tiden säger:
men störst av allt är kärleken
och i kampen för den kan århundraden av förtryck besegras.
