[130822] Reine Feldt var allsvensk fotbollsspelare i IFK Göteborg och vann SM-guld med laget 1969. Han var sportchef på Arbetet Väst och skrev krönikor med vass penna. Han var gift och hade två döttrar. Men han levde med en stor hemlighet.
Detta är en stark bok. Hans Burell var sportjournalistkollega och delade arbetsplats med Reine Feldt i 15 år.
Burell skriver att han aldrig kom sin forna arbetskamrat nära – vilket i princip ingen gjorde, vittnar de femtiotal personer om som intervjuats i boken – för Reine Feldt hade en stark integritet och berättade aldrig något om sig själv och sitt privatliv. Det var därför Hans Burell ville skriva boken, för att få veta mer om fotbollsspelaren, journalisten och arbetskamraten.
Allra först stötte han på motstånd från Reine Feldts exfru. Hon var kort i tonen och avvisande. Men döttrarna Lisa och Stina var positivt inställda – för att de ville veta vem deras pappa egentligen var – och då ställde sig också före detta frun Britt positiv till projektet.
”Det vällde ur henne. Vi pratade tills mina frågor var slut. Först då, när pusselbitarna i Reines liv började falla på plats, när hans närmsta ville att jag skulle berätta, kände jag att jag kunde, och ville, skriva om Reine.”
Hans Burell går grundligt tillväga och placerar Reine Feldts liv i ett historiskt- och politiskt klassmässigt sammanhang för att bilden ska bli fullständig.
Reine var född 1945 i en arbetarfamilj och växte upp i Majorna i Göteborg. Från fem års ålder bodde familjen – föräldrar, två döttrar och sonen som mellanbarn – i en tvårummare på 50 kvadrat.
Pappa Arnold var lagerarbetare och mamma Ingalill hemmafru. 1945 föddes 135 373 barn i Sverige, en siffra som än i dag är oöverträffat årsbästa i vårt land.
Åren efter andra världskrigets slut andades optimism i vår nation och uppbyggnaden av välfärden påbörjades med allmänna barnbidrag, förlängd semester och förbättrad folkpension. Industrin skrek efter arbetskraft och arbetskraftsinvandring behövdes för att mätta behovet. I Majorna bodde nästan uteslutande arbetarklass och ytterst få hade mer än sexårig folkskola. Men det saknades sällan pengar eller mat, skriver Hans Burell, i den Feldtska familjen. Och hemmet var gästvänligt och stod öppet för alla. Mamman Ingalill lagade byxor och blusar åt alla som kom och aldrig krävde hon betalning.
Ett sommarställe som de utnyttjade i Sisjön stod till familjens förfogande tack vare Reines morfar som hade byggt det med egna händer. På det viset hade Reines föräldrar det lite bättre ställt än många andra arbetarfamiljer.
Fotbollsintresset väcktes tidigt hos Reine Feldt. Först höll han på Gais, som vann SM-guld 1954, när han var nio år. Men han började spela fotboll i Utsiktens BK, en kvartersklubb, som 13-åring. Det var den nedre åldersgränsen för att få spela knattefotboll organiserat på den tiden. Genast upptäcktes att han var talangfull och att han gillade att träna. Han stannade ofta kvar efter träningarna och nötte skott eller slog inlägg. Dock var han inte överdrivet snabb men han ägde en suverän blick för spelet.
18 år gammal gjorde han debut i Utsiktens A-lag som halvback. Det gick bra, men även i handboll var han duktig och betygen från realskolan var bland klassens bästa. Reine sökte in på gymnasiet och den treåriga kontorsinriktade utbildningen på handelsinstitutet var inte vad han väntat sig men han bet ihop och tog sig igenom. Många minns att han nu också blivit en man med åsikter som blev förbannad på orättvisor i samhället och inom idrottens värld. Det fanns de som trodde han skulle bli politiker.
Men det var studierna och fotbollen som gällde. Fast en helg 1964 gick han ut och dansade på Rondo i Göteborg och där träffade han Britt som blev hans flickvän. Hon föll för den vänliga och vältränade mannen med de snygga kläderna som dessutom dansade som en gud.
IFK Göteborg värvade Reine Feldt och mamma Ingalill var överlycklig att stans stora klubb ville ha sonen. Reine krävde dock att få närvara vid förhandlingarna – något IFK aldrig varit med om förr – och affären kostade Kamraterna 5 500 kronor. Hälften gick till Utsikten – hälften till Reine.
Debuten i Blåvitt (som laget inte kallades då än) skedde i april 1965 mot Örebro borta.
Nåväl, om vi stannar upp och tänker efter…en yngling, välväxt och med utpräglad göteborgsdialekt, uppvuxen i arbetarkretsar, där manschauvinismen är stark, kom nu in i en annan gemenskap där grabbigheten är idealet framför andra. Och tidens anda tillät absolut inget annat än heterosexuella normer.
”Från att inledningsvis ha varit tystlåten och lite blyg, märkte Reines lagkamrater att han tog allt mer plats. Han slog sig ned med de äldre spelarna och gav sig in i diskussioner. Mest engagerad var Reine när det handlade om politik och rättvisa. När diskussionerna gled in på kvinnor, vilket de ofta gjorde, blev Reine däremot knäpptyst.”
Reine pluggade vidare på universitetet, läste statskunskap. IFK Göteborg vann allsvenskan 1969. Reine höjde segerpokalen som lagkapten. Han var nu gift med Britt, men deras äktenskap var inte bra, tyckte hon –.men en liten dotter fick de. Reine hade börjat skriva krönikor för tidningen Arbetet och han var invald som adjungerad ledamot i de svenska mästarnas högsta ledning – något unikt i idrottssverige. Men IFK ramlade ur allsvenskan året efter guldet och nu började en sex år lång kräftgång innan de gick upp igen. Reine Feldt hann dock bli vald till utmärkelsen ”Ärkeängeln” av supporterklubben 1973 – den första som fick priset. Och han tackade också detta år ja till en fast anställning som sportreporter på Arbetet Väst.
Nu började han också intressera sig allt mer för politik och det var inom den yttersta vänstern han kände sig mest hemmastadd. Dock var han aldrig medlem i något parti, som journalist ville han inte det för trovärdighetens skull. Men allt mer övertidsjobb och sena nätter och jobb nästan varje söndag började tära på tålamodet hos Britt. Och han rörde henne knappt, sedan bröllopsnatten 1968 hade de bara legat med varandra enstaka gånger.
”Hon pratade mer med väninnorna och började fundera. Kunde det verkligen vara så? Hon kände det allt starkare. En kväll, när Reine som vanligt sagt att han skulle komma hem sent från jobbet, höll hon sig uppe och väntade på honom. När han kom hem försökte hon en gång för alla få honom att förklara, någonstans hoppades hon att hon hade fel. När Reine ryckte på axlarna och gick förbi henne i hallen fick hon nog. Hon tog tag i sin man, tryckte upp honom mot väggen och sade: ”Nu berättar du! Jag orkar inte mer!”
Reine tittade på Britt: ”Vad ska jag berätta?”
”Att du är homosexuell! Du är homosexuell!”
Reines blick var helt tom. Han mumlade något till svar, försökte komma ur Britts grepp, men hon gav sig inte, hon fortsatte att skaka Reine. ”Säg det bara, du är homosexuell!” Han tittade ner i golvet. Med hopknipen mun erkände han: hon hade rätt.”
Britt blev ändå chockad av att få bekräftat vad hon länge anat. Hon skulle snart föda deras andra dotter. Hon bestämde att de skulle vänta med att ta ett beslut.
Även kolleger hade anat, berättar de i boken. Reine försvann en natt när de delade hotellrum på Kuba. Men de trodde väl mest att han hade träffat någon kvinna. Men en gång tog han med kolleger till en bögklubb i Köpenhamn för att dricka öl och när de gick därifrån sa han att han glömt sin plånbok kvar där och att han skulle komma efter om en stund. Men han kom två dygn senare när det var dags att åka hem.
Men 1980 orkade inte Britt längre utan begärde skilsmässa. Reine flyttade året efter till Holland – officiellt för att lära sig holländska och komma ifrån ett tag, han tog tjänstledigt från tidningen – och bodde på en husbåt i ett år. Där inledde han sexuella relationer med män. Framför allt verkar en man ha blivit hans livs kärlek.
När han kom tillbaka till Göteborg och sin gamla arbetsplats hade något hänt, upptäckte arbetskamraterna. Inte bara hade hans glöd slocknat inom yrket, han var också allt som oftast förkyld och sjukskriven från jobbet. Men ändå höll han masken i det längsta.
Det var bara ett fåtal som visste – trots att många anade. De små mörka prickarna i ansiktet påstod han var en lindrigare form av hudcancer. Men avmagringen och att håret tunnades ut vittnade om något annat.
Reine Feldt hade fått aids – och dog av infektionssjukdomen som en av de första i Sverige. Den 6 december 1986 drog han sitt sista andetag i isoleringsrummet på avdelning två på Östra sjukhuset. Exfrun Britt satt vid hans sida och höll hans magra hand. Han var 41 år gammal.
För sina föräldrar och syskon sa han som det var innan han dog, och för ett fåtal andra vänner, men döttrarna trodde att pappan dött av cancer.
Denna bok på endast 186 sidor innehåller mycket. Exempelvis gjorde Reine Feldt och en journalistkollega en grundlig granskning av det östtyska sportundret under 70-talet och en kvinnlig journalistpraktikant som kom till tidningen fick Reine att samarbeta om rasismen på krogarna i stan – att svarta nekades inträde – något som hamnade på riksdagsnivå till slut och föranledde en lagändring.
Reine Feldts starka patos inom alla områden han engagerade sig som journalist är värt att nämna.
Samtidigt framkommer på sina ställen att han hade en bekymmersfri inställning till mycket – ”det ordnar sig” var ett uttryck han ofta använde. Och pengar hade han svårt att handskas med annat än på slösaktigt sätt.
Hans Burell har skrivit en mycket fin bok om sin forna journalistkollega. Han har handskats med frågorna till de anhöriga och nära vännerna till Reine Feldt på ett finkänsligt sätt – och boken är stilistiskt vacker och helt i avsaknad av korrekturfel dessutom, vilket inte är en självklarhet i ny litteratur av idag.
Endast en liten bild på omslaget – en suddig svartvit, som liknar ett faksimilklipp från en dagstidning – finns på huvudpersonen.
Mer än så behövs inte. Texten skapar gestaltande och beskrivande bilder som räcker.
Slutligen citerar jag ur det svarsbrev – som är publicerat i boken – Reine Feldt skrev till journalistkollegan Christer Lövkvist som då visste om hans sexuella läggning. Reine skrev brevet från Amsterdam i mars 1982:
”Det tog mig några år att upptäcka (och medge) att jag var bög. Jag tror jag gick den första, verkligt hårda matchen med mig själv när jag var omkring 30. Upptäckten var nog inte så svår som den slutgiltiga bekännelsen…”
/
”Som du förstår är jag inte helt homosexuell. Jag kan fortfarande, med behållning, ha sex med en tjej. Jag tror för övrigt inte att någon människa är helt vare sig det ena eller andra. Det går omkring en liten bög i varenda heterosexuell kille. Och tvärtom. Men i sängen föredrar jag numera killar.”
/
….”Jag är ett strålande exempel på hur det sociala trycket kan få en att förtränga saker och ting. Jag är uppvuxen inom arbetarklassen. (Jag säger det verkligen inte för att skryta.) Jag tror att du vet att fördomarna mot bögar är speciellt markanta inom denna klass.”
/
…”Det gäller att placera sig innanför ramarna. Det gjorde jag. Träffade en tjej, knullade och fick barn…….”Och så spelade jag fotboll i ”Blåvitt” på toppen. Kan man tänka sig nåt mer o-homosexuellt, nåt manligare? Dessutom var jag lite gapig och politiskt radikal…”
/
…”Nä. Nä. Inte var han bög. Inte var jag bög. Det som ställde till en sån oreda i mig när jag såg en naken kille, kunde helt enkelt inte vara bögeri. Det måste vara nåt som alla killar kände ibland. Det gick inte att ljuga för sig själv hur länge som helst. Självklart måste jag till slut också sexuellt leva ut det jag kände.”
