[130816] Pugh Rogefeldt ger ut sin självbiografi och skriver många gånger prosa på samma lekfulla och originella sätt som när han knåpar ner sina låttexter. Dessutom pryder en målning han gjort själv omslaget.
Torbjörn ”Tobbe” Rogefeldt – alias Pugh – (hur han fick det artistnamnet kommer jag till) föddes i Västerås ”en kulen marsnatt 1947” skriver han, och fortsätter:
”Det måste vara räknat från det år Jesus blev född eller dog. Men det spelar ingen roll. Huvudsaken var att jag själv blev född innan jag dog och inte var död innan jag föddes.”
Han föddes i en familj som räknades till arbetarklassen. Pappa Ivar var byggnadsmålare och mamma Signe hemmafru, men oerhört kulturintresserad. ”Hon var en regerande hemmafru med KULTUREN som egentlig livsuppgift”, skriver Pugh, understrykande med versaler.
De var en trygg familj mitt i stenstadscentrum av Västerås. Mamma, pappa och tre söner; storebror Olle, Torbjörn och lillebror Ingemar (Iro) och äldsta brorsan var betydligt äldre än sina bröder – han hade bl a varit sjöman och kom hem med presenter från Afrika och Australien och han hade en väldigt vältränad kropp – så han blev mellanbroderns idol. En dag ska jag berätta lika fantastiska historier som han, tänkte Tobbe.
”Medan pappa växte upp bland surrande närkesbönder kom morsan från en sluten norrbottensmiljö i Överkalix. När hon kom ut som vuxen behövde hon skrika ut all sin tystnad. Hon tog rollen som teaterpedagog när hon insåg att hon själv inte var tillräcklig på scenen. Många kvällar somnade jag in till rösterna av diktläsning och rollspel från morsans sällskapsliv”.
Han poängterar hur stor respekt han lärt sig att känna för den typ av vardagshjältar som hans mor representerade. Människor som utan krav på berömmelse eller ersättning brinner för att få förmedla sina kunskaper till andra.
Sin skolgång minns inte Pugh med någon större glädje. Speciellt minns han ”en gammal häxa” som klasslärare i mellanstadiet. En gång tog hon honom avsides och spände ögonen i honom och sa: ”Du kommer aldrig att bli någonting, Torbjörn. Du är för mager och för lat.”
Pugh skriver: ”Jag glömmer det aldrig. Det blev som en tagg i hjärtat. Hon sådde ett slags hat i mej som skulle blomma ut senare.”
Pughs klass var ett av Västerås första sociala experiment där man blandade barn från hög social miljö med ungar från låg.
”Vi barn klarade det bra men lärarna satt fast i den historiska skiten. Det fjäskades uppåt och sparkades neråt. Värst var det för dom som hämtades in från lantbrukarfamiljer på landsbygden. Dom behandlades som paria.”
Familjen bodde som en av de sista kvar i stenhusen i Västerås innerstad innan rivningarna var fullbordade. Här hittar man nog de bittraste sarkasmerna från Pughs penna i denna bok.
”Det blåste allt kyligare runt vårt stenhus på Stora Gatan 51. En iskall vind drog fram och den föddes hos Västerås stads kommunalbossar och stadsplanerare. I en stad full av cyklande lönearbetare kunde ingen skattefuska förutom dom som inte var lönearbetare, så det fanns alldeles för mycket pengar i kistorna.”
Sagt och gjort: den bästa lösningen var att riva alltsammans, menar Pugh, och låtsas citera de styrande sossebossarna och VPK:arna som säger:
”Det luktar för mycket kapitalism och 1800-tal. Riv hela skiten. Gör planeringen i centrum så omänsklig som möjligt så ingen vill bo där. Sen kan man ju bygga välplanerade förorter dit lönejobbarna kan flytta. Själva kan vi sitta i våra präktiga villor på kullarna, utveckla nya dyra vanor, övervaka lönearbetarna och njuta av hur alla ser lika bleka ut när dom tysta drar ut till alla köpcentra och parkerar sina billiga bilar för att köpa sina billiga grejer.”
Texten till Pughs låt ”Vår kommunale man” finns inlagd på samma sida. Det är ingen tvekan om att han har tänkt till om samhällsfrågor och att hans självupplevda privata historia gett honom nyttiga perspektiv.
Musikuppvaknandet för honom gick via Duke Ellington till Everly Brothers till Elvis, Tommy Steele, Jerry Lee Lewis, Ray Charles och så klart Beatles i Drop In på svensk TV hösten 1963.
Han var med i popband hemma i Västerås och de sjöng på engelska. Han tyckte Beatles blev för gulliga i sin framtoning efter ett tag och Rolling Stones blev nya idoler men framförallt Kinks.
”Det går knappt beskriva min lycka när jag första gången satte på ”You really got me” och Kinks taggtrådsgura och Ray Davies nakna röst.”
Redan tidigt började han skriva texter på svenska, men bandkompisarna tyckte mest han var konstig som höll på med det. Men han tyckte inte engelskan räckte till för det vardagliga han ville beskriva. En amerikansk grupp och dess sångare beskriver han som en form av början till egen förlösning:
”Nu började solen gå ner över det glättiga poplandskapet. Himlen skiftade i guldorange och mörkviolett. Från horisonten lyfte en stor örn över sparvhökarna. Den hette The Doors. Den kastade en tung skugga. Spelade upp nåt slags rockteater och sjöng med en tjock hes röst…”
Framgången kom samtidigt med den stora kärleken till första frun Yvonne. De gifte sig båda 19 år gamla. Sönerna föddes 1966, 68 och 1970. Lumpen hann han bli inkallad till innan telefonsamtalet från stjärnproducenten på Metronome kom om att de ville göra en platta med honom. Torbjörn Rogefeldt kunde han ju inte heta om han gav ut en rockplatta – inte ens på svenska – och smeknamnet ”Tobbe” dög inte heller, tyckte Anders Burman.
”Torbjörn tänkte och en massa billiga rocknamn som Bill och Johnny flimrade förbi. Roulettekulan stannade vid en konstnär han kände. Pug Karlsson. ”Pugh” sa Tobbe.
”Vassaru?”
”Jaa, alltså…Pugh. P-u-g-h. Pugh Rogefeldt alltså.
”P-p-pug” stammade Anders. ”Va ere för nånting. De låter ju inte riktigt klokt. De e ju helt vrickat…Pugh Rogefeldt. De e ju för fan helt jävla genialt! De e klart du ska heta det. Smack dab in the middle!”
Så gick det till.
Och en ny svensk rockartist var född. Den första som vågade skriva – och sjunga – rock med svenska texter. Det var värt allting, menar Pugh; som att han t ex var tvungen rymma från lumpen för att kunna spela in sin första platta och fick sitta tre månader i fängelse för det så småningom – mesta tiden i Visby ihop med riktiga kriminella och han svor när han åkte därifrån ”aldrig mer Gotland”.
Men nu har han bott där i mer än 25 år.
Första LP:n ”Ja dä ä dä” släpptes i augusti 1969 och räknas som en kultklassiker och banbrytare inom svensk rock. Men det var inte förrän i början på 1970 som den uppmärksammades. Janne ”Loffe” Carlsson på trummor och Georg ”Jojje” Wadenius på gitarr och bas och Pugh själv spelade in den väldigt intensivt under några dagar i juni sommaren 69 med Anders Burman som producent.
Det blev två LP-skivor till ”Pughish” (1970) och ”Hollywood” (1972) som var väldigt experimentella – och därför ville Pugh göra en rak rockplatta 1973 med bandet som hade kompat honom ett tag – Hjärtans Ungar – men ett regnväder utanför fiket på Hornsgatan där de satt fick dem att ändra namnet till Rainrock och nu kom även lillbrorsan Ingemar med på gitarr. Övriga medlemmar var Västeråskillar de också – men Anders Burman menade att bandet var amatörer och ville använda studiomusiker men efter att han hört ”Hog farm” som de repat in grundligt med världens rockriff så sa Burman efter att de spelat upp den i studion:
”Det här e´nte klokt va bra. Har ni nåra fler låtar, grabbar?”
Och det hade de. Självbiografin når sin kulmen i och med inspelningen av LP:n ”Bolla och rulla” vintern 1973 och i början av 74. Det är väl därför Pugh också har med 73 i boktiteln.
Men mellan raderna finns så oerhört mycket mer av subtila nyanser i denna det svenska språkets mästare på att blanda kufiska språkvolter och slang och djupsinniga metaforer, såväl i låttexter som i prosa. Synd bara att texten är lite dåligt korrekturläst på några ställen. Men rikligt illusterad med bilder från Pughs karriär är boken i alla fall. Liksom barndomsbilder och även familjebilder från första äktenskapet och anekdotiska berättelser av olika slag; som när Pugh och Rainrock mötte AC/DC på en folkparksparkering 1976 utan att veta att det var det australiska bandet som satt och svor över regnet i turnébilen intill. Eller som när han blev nerbjuden till franska rivieran till Bill Wymans fästmö Astrid – som var från Västerås – under inspelningen av Stones ”Exile on Main Street”.
Vänsterrörelsens rynkande på näsan åt hans musik som ”kommersiell” tas också upp och liksom Astrid Lindgren fick även Pugh betala 102 procent i skatt på sina inkomster på 70-talet, vilket han menar sådde de första fröna till det nutida politikerföraktet.
För en gammal pop- och rockälskare som jag är denna bok en balsamsalva på ett bronkithostande bröst. Han hade gärna fått berätta mer. Runt 150 sidor – som innehåller teckningar av hans söner också och en bonusplatta med fyra rockklassiker översatta till svenska av Pugh – är i minsta laget.
Men som han skriver avslutningsvis:
”Det är omöjligt att få med all musik och alla händelser…Kanske finns det tillfälle att få berätta allt detta senare. Då tänker jag på liveplattan ”Ett steg till”, resan och inspelningarna i Muscle Shoals i Alabama, Melodifestivalen med ”Nattmara”, skilsmässan från familjen, perioden med bandet Trousers, skandal med sprit och kvinnor, plattan med ”Stockholm Stockholm”, när jag och min tjej Borit träffades, flytten till Gotland, Grymlings, min fjärde son Morgan, Gyllene Tider-turnén 2004, 2006 – året som inte finns, mitt nuvarande band Pugh Trio, ”Så mycket bättre”…
Be mej inte ens. Då skulle min kroniska skrivarklåda äta upp mej inifrån.”
