[130626] ”Visst var vi fattiga, men vad vi skrattade”. Det uttalandet har vi väl alla sett någon variant av. Men vad står det för? Och säger det något om hur lycka förändras över tid?
En hård tolkning är att vi var lyckligare förr och att lyckan ständigt klingar av. Redan här infinner sig flera möjligheter till invändningar. Är lyckan en humanistisk eller psykisk variant av Big Bang? Före födseln var vi intet och om vad som fanns i lyckoväg före dess kan vi i alla fall inte än uttala oss. Samma sak med Big Bang enligt de flesta teoretiker. Egentligen finns inget som ens kan kallas före i tid, ej heller något rum. Plötsligt sker en metamorfos, eller som med Big Bang en kort inflationsfas då universum expanderar något enormt. Eller på det mänskliga planet; vi föds och plötsligt är vi lyckliga.
Men nej, den metaforen är inte så lämplig. Universum har ju fortsatt att expandera. Vi blir inte lyckligare för varje sekund som går, det var ju roligare förr. Kanske bättre då att inte fokusera så mycket på en individuell tolkning utan mer se den avklingande lyckan som en form av samhällskritik. Vårt samhälle gör oss allt mer deprimerade och begränsade, så antagligen var vi lyckligare under stenåldern. Historiens lyckligaste par var med andra ord Adam och Eva. Visst klingar även detta ihåligt?
En annan tolkning av uttalandet är att vi var lyckligare förr därför att vår lyckokänsla trubbas av med åren. Vi var kanske inte mer eller mindre lyckliga än andra generationer, men personligen blir vi mindre lyckliga med åren. Denna tolkning har förmodligen sina rötter i tidlösa frågor och det är delvis frågor som dessa som forskaren och filosofen Sissela Bok diskuterar i sin bok Om lycka, Från Aristoteles till vår tids hjärnforskning.
Visst var vi fattiga… Den enklaste förklaringen är nog att uttalandet inte är allmänmänskligt, utan knutet både till personliga öden och historiska epoker. Exempelvis alla de arbetare som har kämpat för bättre materiella villkor och därefter vunnit ekonomiska framgångar tack vare en stark kollektiv organisering. Av olika skäl har det kollektiva inslaget försvagats med tiden och uttalandet kan därför stå för saknaden efter något som upplevdes som positivt men som sedan gått förlorat.
När man betraktar förändringar över tid på det vi räknar till livskvalitet brukar många hävda att det historiskt har blivit bättre för mänskligheten som helhet. Vår allmänna hälsa är bättre och vi äter bättre, även om skillnaderna finns både lokalt och globalt. Det har åtminstone gått från dåligt till mindre dåligt. Men gäller detta även för lycka? Med Sissela Bok får vi hjälp att lite betrakta världshistorien genom polaroidglasögon. Med det ena ögat ser vi filosofier, med det andra lyckoteorier. Vad blir den sammanlagda bilden?
Egentligen är greppet ganska självklart. Tag någon av de eviga frågorna och se hur den har behandlats historiskt, som i det här fallet främst ur ett filosofiskt perspektiv. Sissela Bok noterar att mången själ har satts i rörelse av både religiösa och sekulära förkunnare som hävdat att lyckan ligger inom räckhåll för var och en som är villig att acceptera just deras doktriner. Åt sådant kan man le lite överslätande. Men samtidigt måste jag motvilligt erkänna att tron i sig kan vara tillräcklig för att skapa lycka för somliga. Säga vad man vill om kristna förkunnare – de lyckas förvrida sinnena hos många av oss. Och tiden är alltid i fas med ett människoliv. Som när pastor Ulf Ekman från Livets Ord traskar fram och tillbaka på en scen inför TV-kamerorna. Och trovisst förklarar att ”det finns mycket som pekar på att Jesus Kristus snart kommer tillbaka”. I tvåtusen år har människor sugit i sig av samma välsignade löfte om lycka: paradiset ligger strax bortom hörnet.
Visst kan man undersöka många filosofiska och psykologiska drag hos människan och många gånger blir det omöjligt att värdera dem och jämföra dem. Jakten på lyckan tycks vara en lika central som tidlös fråga, men den kan ta sig många uttryck. Sissela Bok undersöker vad vi kan lära oss om lyckans natur och dess roll i människans liv. Hon skriver: ”Inte sedan antiken har vi haft så passionerade debatter om olika lyckoversioner som idag”. Hon räknar upp en mäktig samling namn som de tongivande: Konfucius, Buddha, Zarathustra, Lao-Tse och Sokrates. Som läsare blir man inställd på en resa som är både uppfordrande och löftesrik.
En fråga som dyker upp tidigt i boken är hur lycka relateras till makt, vare sig det handlar om familj, samhälle, politik eller religion. Formen för detta kan vara outtalade antaganden om vem som har rätt att söka lycka eller om vem som får vara med i en grupp av människor. Till detta tema om makt har jag försökt att ständigt återkomma och det är minst lika svårt att ringa in som lyckan. Sissela Bok snuddar också vid maktbegreppet lite här och var.
Ett sätt att närma sig lycka är att definiera vad den är. På 1700-talet skrev Alexander Pope en dikt på detta tema:
Å. lycka! Vårt livs mål och mening!
Det Goda, Glädje, Vila, Belåtenhet! Vad än du benämnes:
Det där som fortfar att framkalla ständig suckan,
för vilket vi uthärdar att leva, eller vågar dö,
som finns tätt intill oss, men ändå utom räckhåll,
förbisett, sett dubbelt, av dåren och den vise.
(An Essay on Man)
Mycket av inspirationen till denna dikt fick Alexander Pope från antikens tänkare. Han konstaterade att alla av dem tidigare hade misslyckats med att formulera en hållbar definition. Själv hävdade han att lyckan finns inom räckhåll för alla – i livet efter detta! Har vi inte här rentav en föregångare till Ulf Ekman? Han menade att de fattiga måste vara nöjda med sin lott för belöningen kommer sedan. I Himlen är all rättvisa återskapad. Men att sätta ord på vad lycka är kanske inte är helt fel. Även om definitionerna delvis har varit motstridiga får lycka mening i vårt liv och inordnas i vår moraliska karta. Visserligen kanske vi kan se lycka när vi möter den, men utan alla försök till definitioner blir vi nog mindre empatiska. Fast kanske bör vi sätta frågetecken om empatin? Filosofer har alltid varit oeniga om vilken roll glädje och njutning bör tillskrivas, skriver Sissela Bok.
Jag kan se om du har skadat dig och anta att du känner smärta. Detsamma gäller för lycka. Jag kan se lycka hos andra men har ingen aning om hur de känner, jag kan bara känna min egen lycka. Ingrid Betancour kunde finstämt formulera sina känslor när hon åter träffade sina barn efter sex års fångenskap hos Farc-gerillan i Colombia 2008: ”Nirvana, Paradiset – det måste likna det jag känner i detta ögonblick. Det var för deras skull som jag lyckades hålla vid liv min vilja att ta mig ur den där djungeln. Det känns som att födas på nytt”.
Alla håller dock inte med om att lycka är helt privat. Aristoteles menade att ett liv inte kan betraktas som lyckligt om det inte manifesterar ”en förnuftig själv dygdiga verksamhet”. Det krävs en klok utomstående för att bedöma om en individs liv lever upp till kriterierna på förnuft, verksamhet och dygd. Sissela Bok har uppenbarligen svårt att instämma i resonemanget, hon väljer att tillåta både subjektiva och objektiva perspektiv i utforskandet av lycka. Man bör enligt henne använda både utifrån- och inifrånperspektiv i denna fråga.
Dygdens betydelse för lyckan har dock ifrågasatts av många, bland dem Epikuros hundratalet år efter Sokrates och Immanuel Kant på 1700-talet. Kant rensade ut begrepp som talanger, dygder och yttre tillgångar; faktorer som ansågs vara bestämmande för lycka alltsedan antiken. Det gällde att klippa banden mellan dygd och lycka. Istället kunde lycka bara infinna sig i livet efter döden, vilket ju kan tyckas tröstlöst. Varför ska vi försöka bli värda lycka om den är utom räckhåll? Dessutom, vad kunde Kant säga om livet efter döden?
Man kan säga att Kant skalar bort en del kraftfält som bestämmande för lycka men inte alla. Ett sätt att förtydliga detta är att vända på frågeställningen: ”Säg mig hur du definierar lycka och jag ska säga dig vem du är”. Kanske är det ungefär här som lyckoforskningen befinner sig idag?
