Gammalt drama med nya perspektiv

[130625] Om man bortser från morden på Olof Palme och Anna Lindh är nog Yngsjömordet det mest kända i svensk rättshistoria. Den närmast mytologiskt orkestrerade tragedin där en mor och hennes son med kallt blod mördar sonens unga hustru, förmodligen för att dölja en incestuös förbindelse, upphör inte att fascinera.

Händelsen har skildrats i böcker och på film förut, och nu kommer ytterligare en bok om mordet, vad som ledde fram till det och dess efterspel, som kulminerade med Anna Månsdotters avrättning genom halshuggning på fängelsegården i Kristianstad den 7 augusti 1890.

Djävulen hjälpte mig är titeln på boken och ett citat från förhören efter mordet med den mördades make, Per Nilsson. Det har tolkats som om Per Nilsson syftade på sin mor, den viljestarka och handlingskraftiga Anna, men eftersom han inte ville lägga någon skuld på henne var det nog mer ett försök att övertyga förhörsledaren om att han som var ganska klen och viljesvag genom den ondes medverkan fått kraft att döda.

Jag måste erkänna att jag kände mig en aning skeptisk till om det skulle vara möjligt att återigen i en bok skildra mordet på ett sätt som skulle kännas värt besväret och tillföra något nytt. Desto bättre känns det att finna Caroline Erikssons bok både välskriven och spännande. Genremässigt ligger den i gränssnittet mellan fiktion och fakta, det som ibland kallas faktion. Den har också drag av den äldre genre som kallas new journalism och där verket framför andra är Truman Capotes Med kallt blod.

Standardverket om Yngsjömordet är Yngve Lyttkens bok från 1951. På den bygger Arne Mattssons film från 1966, där Gunnel Lindblom spelade Anna Månsdotter, Gösta Ekman Per Nilsson och Christina Schollin den olyckliga Hanna Johansdotter. En intressant vinkel på mordet har Hanna Olsson i sin bok Skulden. Modern, sonen och hustrun i Yngsjödramat, där hon ser förloppet i genusperspektiv och driver tesen att Anna Månsdotter föll offer för ett misogynt samhälle, där hon på samma sätt som en gång häxdömda tillskrevs onaturliga egenskaper, knutna till kön, sexualitet, maktlystnad och kontrollbehov.

Caroline Eriksson har ingen sådan genuspolitisk agenda, för henne är det uppenbarligen händelseutvecklingens tragiskt dramatiska dimensioner som betytt mest. Men här finns också en del spekulationer med religiös anknytning. Anna Månsdotter blev som barn sexuellt utnyttjad av sin far, och när hon inleder en sexuell relation med sin son betraktar hon det som ett utslag av ett fördärvligt arv, som också kan gå vidare till sonen som alltså genom denna arvsynd skulle komma att begå för sexuella övergrepp mot sina barn om han fick några.

Den här arvsyndstanken lanseras som en drivkraft bakom mordet. Anna hade tagit löfte av Per att inte ha någon sexuell gemenskap med Hanna, men när det efter många om och men ändå blir så träder det dystra arvet fram när Anna förmår Per att medverka till mordet.

Det är en något elaborerad teori, men att det incestuösa förhållandet spelat roll är det ingen tvekan om, frågan är om Hanna kom på Anna och Per in flagranti och att de för att undvika den öppna skandal, med påföljande straffansvar, som kunde bli följden, bestämde sig för att döda henne. Trots flera rättegångar blev det ingen klarhet kring det egentliga motivet.

Till de mytologiskt färgade dragen i berättelsen hör bilden av den oskyldiga Hanna, som väljer att gifta sig med den veke unge mannen med den vackra sångrösten mot föräldrarnas vilja och trots att det ekonomiskt är ett vågspel. Pers gård ger knappt livets nödtorft medan Hannas far är häradsdomare och ekonomiskt välbeställd. Hon blir alltså ett renhjärtat offer för den ominösa ondska som har sin grund i den onaturliga förbindelsen mellan mor och son, både i religiös och världslig tradition ett av de mest urbota brott som existerar.

Bilden av den unga Hanna med sina förhoppningar om ett lyckligt äktenskap om än under anspråkslösa materiella villkor är i Caroline Erikssons version riktigt gripande. När Per vägrar ha någon sexuell relation med henne samtidigt som den svartsjuka Anna bevakar henne försöker hon till slut få sin far att låta henne flytta tillbaka till föräldrahemmet. Han vägrar, och tragiken kring Hanna djupnar än mer, samtidigt som medvetenheten om vad som ska hända Anna också får läsaren att gripas av den irreparabla sorg som fadern snart ska erfara över sin oförlåtliga vägran.

Det blev tre rättegångar efter mordet. I den andra dömdes både Anna och Per till döden. Domen mot Anna var en nämndemannadom, den lagfarne domaren ville fria, eftersom den inte fanns sådant underlag för en fällande dom som dåtidens lag krävde, två åsyna vittnen eller en fullständig bekännelse. Först efter denna dom avlade Anna Månsdotter en bekännelse, och därigenom undertecknade hon själv sin dödsdom. När målet kom till tredje instans fanns bekännelsen och domen fastställdes. När sedan nådeansökan lämnades in för både Anna och Per avslogs Annas men Per benådades till livstids straffarbete. Här kan man inte bortse från att det förekommit föreställningar om en ”onaturlig kvinnas” särskilda skuld.

Den onekligen fascinerande men samtidigt så outsägligt sorgliga och sjaskiga berättelsen om Yngsjömordet bidrar naturligtvis med sin egen inneboende dramatik, men ändå måste Djävulen hjälpte mig ses som en spänningsroman i egen rätt, ett självständigt litterärt alster, som ger löften om en intressant framtid för författaren Caroline Eriksson.