[130624] I norra Niger ligger oasen Dirkou, en knutpunkt för flyktingtrafiken från länderna i Sahelbältet söder om Sahara till Europa. Men också för strömmen av flyktingar som avvisats eller utvisats från Europa eller de nordafrikanska länder de passerar när de söker en bättre framtid. Ingen tar sig från Dirkou utan att offra något.
I bästa fall förlorar man det mesta av sina pengar eller ägodelar, i värsta fall kommer man inte vidare alls utan avlider efter att ha misshandlats av polis och militär, drabbats av sjukdom eller helt enkelt hungrat ihjäl.
Den italienske journalisten Fabrizio Gatti kommer till Dirkou efter en utmattande resa på lastbilsflak från Dakar vid den senegalesiska kusten, genom de vidsträckta ökenområdena i Mali och Niger. Han reser som Bilal, irakisk kurd som försöker ta sig till Europa. Han har sett många dö på vägen, han har upplevt hur människor behandlas som skräp, som varor, som slavar. Hans bok om resan heter Bilal. På slavrutten till Europa, och är ett unikt samtidsdokument som med minutiös saklighet och detaljeringsgrad och hög litterär halt skildrar hur det Afrika som en gång plundrades på guld och elfenben nu plundras på arbetskraft. Resan slutar i södra Italien, där Bilal får arbete i tomatodlingsindustrin, Usel lön, miserabla bostadsförhållanden, misshandel, hot och sexuell utpressning hör till vardagen.
Större delen av boken handlar om resan. Genom öknen rullar utslitna gamla lastfordon, tungt nedlastade med människor, deras ägodelar och dunkar med vatten. På varje dunk står ägarens namn, att bli av med sitt vatten i öknen kan innebära att man blir så utmattad att man inte kan hålla sig kvar bland den övriga lasten. Att sova är omöjligt, man kan ramla av. Föräldrar håller i sina barn, syskon och vänner i varandra. En punktering kan betyda döden, det är svårt att laga slangar i en värme som smälter gummilösningen.
Vid varje anhalt på vägen där man måste stanna för att fylla på vatten och sova finns militära eller polisiära posteringar. Vid varje sådan avtvingas flyktingarna pengar. De som försöker vägra betala misshandlas med tjocka elkablar, tydligen ett etablerat vapen mot obeväpnade och hjälplösa bland de talrika uniformerade rövare som parasiterar på flyktingströmmarna. Gatti får många vänner bland de resande, han försöker också hjälpa till när han har möjlighet att till exempel betala för medicin när någon av medresenärerna insjuknar. Han kommer också att förlora flera av sina nyvunna vänner, någon blir så sjuk och utmattad att kroppen helt enkelt slutar fungera, och han blir bara en av de tusenden som lämnas döda i öknen, andra försvinner på vägen utan att Gatti någonsin får veta vad de råkat ut för.
Den mest riskabla delen av resan blir färden över Medelhavet. Flyktingarna fraktas i utrangerade båtar som ofta är i uselt skick. Många går i kvav, ingen räknar de döda mellan Tunisien och Lampedusa eller på den östra rutt som går till Grekland. En tjänsteman som Gatti intervjuar berättar dock att egyptiska myndigheter ”saknar” cirka femtusen personer, och det mest sannolika är att de dött på havet på väg till Grekland.
Bilal är alltså ett wallraffreportage, där journalisten uppträder med en falsk identitet som han lagt ner en hel del arbete på att skapa och göra trovärdig. Samtidigt är det här en litterär gestaltning av en verklighet som alla européer bör förhålla sig till. Det finns en skuggvärld i den europeiska ekonomin, där underbetalda och rättslösa människor utnyttjas hänsynslöst, och de finns profitörer som tjänar väldigt mycket pengar på detta förhållande. Om man ser på den tomatindustri där Bilal hamnar, så tjänar tomatodlaren tio gånger mindre än redan den första mellanhanden. När tomaterna hamnar i butiken kan de kosta tjugo eller trettio gånger mer.
Fabrizio Gatti bok är en ögonöppnare av samma slag som en gång Günther Wallraffs reportage från den tyska industriella verklighet där folk behandlades som förbrukningsvaror. Men Bilal är mer fullständig och mångfacetterad i sin verklighetsbild än Wallraffs böcker. Däremot är tidsandan annorlunda, det politiska tryck mot större rättvisa och bättre arbetsförhållanden som fanns när Wallraff var verksam saknas i dag. Snarare är det så att de dominerande politiska krafterna vill se ökade möjligheter att anställa folk med låga löner och under osäkra anställningsvillkor. Så kan de sämst ställda i utvecklade europeiska länder ställas mot de ännu fattigare flyktingar som söker sig till Europa för att arbeta.
En omständighet som bör beaktas när det gäller Gattis bok är att den skrevs före den arabiska våren och innan eurokrisen fått sitt mest våldsamma genomslag. Den nuvarande libyska regimen kanske inte är lika tjänstvillig som Gaddafi när det gäller att mot betalning deportera flyktingar och se till att de inte tar sig vidare till Europa. Italien och Grekland är knappast längre länder som hägrar för arbetssökande från Afrika på samma sätt som tidigare. Däremot fortsätter säkert arbetsgivare i dessa länder att använda sig av den billigare afrikanska arbetskraften, vilket kan leda till ökade rasmotsättningar och nyfascism som vi ju redan ser exempel på i de grekiska och italienska valen.
En positiv omständighet när det gäller Gattis bok är att den givits ut inom ramen för ett kulturprogram, finansierat av Europeiska kommissionen. Visserligen sägs det klart och tydligt ifrån att Kommissionen inte tar något ansvar för hur uppgifterna i boken kan komma att användas. Ok då.
