[130616] Junot Diaz senaste novellsamling ges nu ut i en dubbelvolym tillsammans med debutsamlingen Sjunk. Båda samlingarna kretsar kring samma teman: trassliga relationer, misslyckade fäder, immigrantlivets baksidor. Tillsammans ger dom en sammansatt bild av den amerikansk-dominkanska erfarenheten.
Junot Diaz debut – novellsamlingen Sjunk – gavs ursprungligen ut 1998 på svenska. När hans andra novellsamling nu ges ut på svenska väljer Bonniers att ge ut dom båda som en samling. Det känns som ett logiskt val, för att vara novellsamlingar ursprungligen utgivna med mer än 15 års mellanrum så är likheterna märkligt stora. Diaz rör sig hela tiden i samma värld och många av karaktärerna är återkommande. Den mest centrala karaktären i dom båda samlingarna, Yunior, är också berättaren i Junot Diaz roman Oscar Waos korta förunderliga liv.
I Sjunk och Det är så du förlorar henne står Yunior och hans familj i fokus, inte i alla noveller, men i de flesta. Deras historia återkommer hela tiden, små bitar av den i de olika novellerna. Berättelser från uppväxten i Dominikanska republiken och USA, hur familjen hanterar livet som immigranter i Amerika. Ofta med familjens inre i fokus, pappans våld mot barnen, banden mellan bröderna, mammans band till sönerna. Kanske mer så i Sjunk än i Det är så du förlorar henne, där fokus istället ligger på Yunior och hans misslyckade förhållanden med olika kvinnor.
Berättelserna om Yunior och hans familj är gripande, smärtsamt realistiska berättelser. Särskilt fastnar jag för dom berättelser som handlar om storebrodern Rafas sjukdom. Det är skickligt berättat, med ett fokus på detaljer som avslöjar helheten. Jag fastnar för karaktärerna, känner en djup sympati för dom trots att många av dem är djupt osympatiska. Att Diaz inte värjer för att lyfta fram karaktärernas osympatiska drag gör historierna mer svårsmälta, men mer realistiska. Diaz skriver i den moderna berättartradition där noveller snarare är utdrag ur karaktärernas liv än tydliga berättelser. Det är en sorts skrivande som ofta blir tråkigt och ointressant, men det blir det nästan aldrig i Diaz händer.
”Ingen ville vara blatte. Inte för allt i världen.” Citatet, från novellen Nilda, skulle kunna ha sagts av många av Diaz karaktärer. Inte bara på grund av deras komplicerade förhållande till sin egen etnicitet, utan för att många av dem längtar efter att vara något som de inte är. Det finns en längtan bort, från deras omständigheter, från det som de är. Men karaktärerna är fast, i sig själva, i sin verklighet. De lever i mönster, fångade av etnicitet, klass, kön. Karaktärerna tolkar sin värld utifrån ett etnicitetsfilter, det är så dom förstår världen, och det är så världen förstår dom.
Klass finns också hela tiden där, fattigdomen som en del av den dominikanska och den amerikansk-dominkanska vardagen. Kön är kanske den fråga som Diaz sätter i skarpast fokus. Diaz intresserar sig för män och manlighet, vad det innebär att vara man, och då särskilt dominikansk man. I relationerna mellan män och kvinnor visar han hur styrda vi är av våra könsmönster. Det finns en avgrund mellan männen och kvinnorna, på många sätt lever de i olika världar.
Skillnaderna mellan de två samlingarna är små. Innehållsmässigt är berättelserna intressantare i Sjunk men Diaz är skickligare som berättare i Det är så du förlorar henne. Språket är lite stramare i Sjunk, men skillnaderna är så små att det kan röra sig om skillnader mellan de olika översättarna. I båda samlingarna känns översättningen ibland lite osäker. Antagligen beror det på att språket till stor del utgörs av dominkansk-amerikanernas speciella språk, deras etnolekt. Slang och etnolekter är alltid svåröversatta. Men för det mesta är översättningen skickligt utförd.
Språket är snyggt och stundtals poetiskt, som när Diaz beskriver en ensamhet som är som att äta sitt eget hjärta. Som i alla novellsamlingar finns några svagare noveller, en viss ojämnhet. Ibland uppstår en mättnad, Diaz är inte en särskilt bred berättare, han håller sig inom ett ganska snävt fält. En del motiv blir efter ett tag nästan tjatiga. Men när novellerna är som bäst är det fängslande läsning, fascinerande människoöden.
