[130610] Ett av förra årets mest uppmärksammade litterära debutverk var Sami Saids Väldigt sällan fin, en självbiografiskt influerad gestaltning av ett märkligt människoöde i dagens Sverige.
Huvudpersonen Noah, liksom Sami Said med eritreanskt påbrå, berättade om sitt liv med en både okuvlig litterär energi och en pågående bräcklig och ironisk själviakttagelse som var närmast rörande. Boken belönades med Katapultpriset, författarförbundets debutantpris, och var bland de fem nominerade till Borås Tidnings litterära debutantpris.
Ett litterärt genombrott av den magnituden är ovanligt, och inte minst med tanke på det vacklande självförtroende som Sami Said tillskriver sin huvudperson var det inte utan oro man nästan omedelbart sedan den första boken kommit ut började undra hur det skulle gå för honom att komma vidare med sitt så lovande författarskap. Nu har den svåra andra romanen kommit, och man kan säga att han löst uppföljarproblemet med att skriva om hur han skrev den första boken – men med en helt annan infallsvinkel än den som huvudpersonen där hade på livet och skrivandet.
I väldigt sällan fin förekommer en flickvän till huvudpersonen, av allt att döma är förhållandet synnerligen ofullbordat och det känns mest som en tidsfråga innan Sara helt ska ge upp om den socialt inkompetente och ständigt ifrågasättande och tvivlande Noah. Samtidigt står det mer och mer klart att Noah helt och hållet av egen kraft håller på att slinga sig ur förhållandet (om man nu kan kalla det så). Han är en uppenbar flyktmänniska, som plågas av relationer och ihållande mänskliga kontakter.
Det Sami Said nu gör i Monomani är att i ett brev i bokform försöka förklara för Sara vad det var som hände, eller snarare vad det var som gjorde att ingenting hände. Det betyder också att han skriver in sig i en bekännelselitterär tradition, där huvudsyftet, vad man är må inbilla sig, inte är att genom en förklaring underlätta för den man svikit att förstå, utan framför allt att förstå sig själv. Här finns inte heller någon namngiven fiktiv huvudperson, boken är helt och hållet i jagform och huvudpersonen är uppenbarligen författaren Sami Said själv, om än fortfarande med Noahs berättarperspektiv. Det betyder inte att bokjaget är icke-fiktivt, det är hur man än ser på det en litterär konstruktion.
För den som skriver den här boken är skrivande och liv intill förväxling och förblandning detsamma. Det som plågar honom mest av allt är att tvingas lämna skrivandets hemvist och tillflykt för att konfronteras med andra människor eller sammanhang där han måste interagera med andra människor. Han svälter hellre än ger upp skrivandet för att jobba ihop lite pengar. Går det till ytterlig nöd kan han ta ett lärarvik eller jobba som elevassistent några dagar, men det är en uppoffring. En tand bryts, det går hål i skon, det får vara, han skriver och skriver.
Han har en vän, Oskar, som försöker hålla umgänget igång och en vanlig kompisrelation vid liv. Till slut säger bokens huvudperson till sin vän att han ska flytta. Oskar får ta grejor som Sami-Noah inte kan ta med sig, det är som om Sami-Noah bringar ett offer som kompensation för den lögn han utsätter vännen för, han kommer ju inte att flytta, utan sitta kvar i sitt torftiga rum och skriva.
Kan nu Sara tänkas förstå och förlåta efter denna bekännelse? Kan hon, vilket Sami-Noah tydligen hoppas, rentav känna en lättnad vid tanken på att hon inte längre behöver ha med den här konstiga figuren att göra? Jag tvivlar faktiskt på det, för samtidigt som huvudpersonen går till rätta med sig själv utformar sig hans text till en vädjan om att bli sedd och accepterad som han är, och det var ju just sådan som Sara en gång ville ha honom.
Nu är frågan vart Sami Saids författarskap ska ta vägen. Ska han utveckla det i riktning mot en mer uttalat fiktiv romanvärld, eller ska han stå kvar i den motivkrets som genereras av det liv han lever med dess milt ironiska utblick mot en bisarr och kravfylld omvärld, och där den litterära gnistan uppstår i gnisslet mellan det själviakttagande jaget och den invasiva omgivningen som bråkar och stör. Det ska hur som helst bli intressant att se vart det tar vägen med detta mycket speciella och spännande författarskap.
