[130610] 
Det första som faller en in, vid mötet med föreställningens okuvliga vilja att inta det förseglade genom att forscera alla hinder, är de entusiastiska exesserna i Ocean’s eleven och här: lusten att återerövra Svansjöns ursprungsmagi.
Man har då frestats plocka bilder från prostitution och narkomani för att kittla uppmärksamheten. Mats Ek tog en liknande riktning (utan andra jämförelser) i Törnrosa från 1996, på Göteborgsoperan 2010.
Författarinnan Birgitta Stenberg sade en gång, att allt det med narkotika är så smutsigt och fult, att man kunde inte förklara dess dragningskraft om den inte samtidigt gav ett så starkt och tydligt svar.
Ville man således finna motsvarighet till det berusande löftet om evig kärlek i Svansjön (samma längtan som skapat ungdomseufori omkring fenomenet Twilight, antar man) skulle det således inte vara tristessen, utan den yra sällheten man borde fästa uppmärksamheten på,
Men vilket ramaskri skulle inte en sådan utmaning väcka? Att förföra publiken medelst drogromantik.
En annan sak som gör att nya Svansjön inte får fast mark under fötterna är att streetdance ännu inte hittat scenisk form. Utan gatan stannar den vid ekvilibristik och magin, grundelementet i Svansjön, klassiskt eller bearbetat, uteblir.
Återigen handlar det om att våga röra vid det olovliga, gatans värld, bemängd av hot och småkriminalitet, som – antingen vi vill erkänna det eller ej – skänker otvetydig vitalitet.
I gatudansen födelse fanns moment av livsfarlig konkurrens som innehöll ett risktagande, vinna eller försvinna, bedömningarna var oförsonliga, men de var ärliga. Det har en artig, betalande publik svårt att ersätta.
Giovanna Marini, legendarisk italiensk sångerska, kompositör och folkkulturforskare, berättade hur en grupp lantarbeterskor en gång vägrade sjunga en viss skördevisa för en grupp tillresande studenter:
– Hur skulle vi kunna göra det? Sången riktade sig till patron och han bor här inte längre och då kan vi inte sjunga sången heller.
Vissa uttryck förvandlas med tiden till mästerskap även inom den akademiska konstvärlden, andra kanske aldrig.
Och då hjälper inte alla goda ting: skicklighet, elegans och uppenbar arbetsglädje. Intentionerna flaxar på ytan, uppseendeväckande men flyktlöst bundna vid dået, lyfter inte.
