[130610] Medan världens befolkning fortsätter att öka, konfronteras Europa med en annan demografisk utmaning: antalet medborgare i Europa kommer snart att börja minska.
Trenden är tydligast i länder som Tyskland, Italien och Rumänien. Demografer har räknat ut att utan en framtida invandring från andra kontinenter kommer Italien år 2100 ha sjunkit till 86 procent av dagens befolkning, främst beroende på att barnafödandet stadigt sjunker. Sverige klarar sig hyfsat med 1,7 barn per kvinna. I Tyskland är siffran 1,4 och i Rumänien 1,3. Inget av dessa födelsetal når dock upp till 2,1 som behövs för att hålla befolkningstalet stabilt.
Särskilt i mindre samhällen på den europeiska landsbygden berörs av denna demografiska utmaning. Förutom minskad fertilitet och åldrande befolkning kommer dessa samhällen att utsättas för ”brain drain”; alltfler ungdomar bestämmer sig för att studera eller arbeta i landets eller regionens centrala städer. De unga, med kvinnorna i spetsen, flyttar hemifrån. För hembygden blir det inte bara en direkt förlust av invånare utan även deras kommande barn. Den lokala befolkningen minskar med allvarliga konsekvenser för vardagslivet. Vad händer när alltfler hus töms och därefter även affärer och andra lokala faciliteter. Hur ska man bevara livskvaliteten i dessa samhällen när alltfler bekvämligheter försvinner? Hur kan man undvika att växande grupper av äldre blir lämnade isolerade?
Den minskande befolkningen blir en utmaning för de lokala politikerna att finns åtgärder; ska de bekämpa befolkningsminskningen, acceptera den eller göra något annat? Många politiker vill att dderas befolkning ska växa och bekämpar befolkningsnedgången. Över hela Europa finns det talande exempel. Många svenska kommuner satsar på värvningskampanjer för att locka folk att flytta dit. – från Hagfors i Värmland till Skellefteå i Västerbotten. Ibland är strategierna riktigt originella, som Rappottenstein i Österrike, som erbjudit inflyttande gratis hustomt. Den holländska regionen Zeeuws-Vlaanderen presenterar sina byar och småstäder vid en årlig emigrationsmässa, där man hävdar att familjer som letar efter större hus och arrärslokaler inte behöver flytta utomlands – de är mer än välkomna till denna holländska glesbygd.
Är det möjligt att bekämpa befolkningsminskning med så enkla knep? Det är tveksamt, eftersom det finns flera regioner som konkurrerar med varandra. Befolkningen i Europa är inte benägen att flytta och om de gör det blir det oftast inom korta avstånd. Det betyder att husmarknaden huvudsakligen är en regional företeelse. I Holland flyttar bara 7 procent från en region till en annan; resten blir kvar i samma region. Så om en by lyckas med sina huserbjudanden blir det på bekostnad av en annan by i samma region. Man brukar kalla det bostadskannibalism. Därför bör man inom samma region motverka sådana tendenser. Det utvecklas annars en slags kyrktornspolitik – i slutänden bryr sig lokala politiker inte om regionens samlade intressen utan främst om den egna hembyn.
Det måste tilläggas: många lokala byar är enfaldiga och misslyckas med att se den regionala nivån. De betraktas ofta den egna hembyn som inhägnad och oberoende av omvärlden. Samarbete med grannbyn? Aldrig! Det bytänkandet kan ses över hela Europa. Många politiker fastnar i deb attityden i rädsla av att förlora de lokala rösterna. Resultatet blir att de bearbetar symptomen snarare än att söka politiska lösningar som kan hindra befolkningsminskningen. Detta kan vi se från norra Norge till södra Italien. Många småsamhällen behåller sitt eget bibliotek och sin egen badanläggning även om de befinner sig i en nödsituation. Men om servicen som erbjuds är för dålig väljer många att åka till en näraliggande stad.
Nyligen gjordes en undersökning i glesbygder i Holland om hur nöjda de är med livskvaliteten i hembygden. Svaret var överraskande nog att de flesta är nöjda med livskvaliteten. Man kunde se att livskvaliteten inte är beroende av tillgången på affärer, skolor eller sportanläggningar. Den har mer att göra med livsmiljö och sociala faktorer. Livskvaliteten i avfolkningsbygder beror mer på sammanhållning och möjligheten att upprätthålla denna i lämpliga byggnader. Vad gäller socio-kulturella inrättningar eller medicinsk vård, räcker det med tillgänglighet via bil, det vill säga det handlar inte främst om tillgång utan om tillgänglighet.
Man skulle kunna säga att byns bekvämlighet är ett resultat av livskvaliteten. Byborna kommer samman och diskuterar gemensamma angelägenheter. Det kan handla om en affär, medborgarhus eller bibliotek. I många engelska byar driver medborgarna gemensamt en affär, som samtidigt blir en mötesplats. I holländska Elsendorf har byborna gemensamt ordnat med äldreomsorg. För mer komplicerad vård anlitar man sköterskor från närmaste stad. I Tyskland finns byar där man driver icke-kommersiella medborgarbussar. I slutänden beror livskvaliteten i dessa byar inte främst på byggnader som affärer eller bibliotek utan på att medborgarna tar hand om varandra.
Förutom fysisk tillgänglighet i avfolkningsbygder blir det allt viktigare med digitala uppkopplingsmöjligheter. Den franska landsbygden hotas av en uppdelning i områden med snabb uppkoppling och andra utan sådan. Teleoperatörer föredrar regionen Gers (på en halvtimmes bilavstånd från Toulouse) före andra näraliggande områden, eftersom det här finns ett utbyggt fibernät. Internet fungerar ofta inte så bra på den europeiska landsbygden, vilket betyder mycket för var företag som arkitektbyråer, designer och konsulter väljer att etablera sig. Innovationer inriktade på en åldrande befolkning är också beroende av snabb uppkoppling, som hjälpmedel för att lindra ensamhet. Snabba internetuppkopplingar kommer att vara nödvändiga för förändrat arbetsliv och vård i Europas krympande samhällen.
Europas småsamhällen har då framtiden för sig. De moderna byarna blir inkorporerade i större strukturer; dagens bybor sätter sig i bilen och blir uppkopplad mot omvärlden. Lokala myndigheter och envisa byråd bör inordna sig till denna nya världsordning snarare än att klänga sig fast vid gamla föreställningar om självständiga byar med egna skolor, affärer och sociokulturella inrättningar. För alla dessa småsamhällen är det bättre att investera i snabba uppkopplingar och säkra transporter till regionala center än att investera i nya byggnader, investera reklam för den egna orten och att behålla det egna badet. Det är uppkopplade byar som kommunicerar med omvärlden som har de bästa förutsättningarna att möta framtiden. Paradoxalt kan det därför bli så att dessa ”världsbyar” även kan attrahera till nyinflyttning.
(övers till svenska: Christer Wigerfelt)
