[130603] 
En fyraårig flicka kommer i full fart på sin trehjuling förbi den plats där barnläkaren Lars H Gustafsson dragit sig tillbaka. Hon är koncentrerad på sin utryckning, låter hela tiden som en brandbil, lägger inte märke till honom.
Hon smäller in i köksdörren, slår runt medan hon förstärker ljuden av den dramatiska krocken. Hon är strax uppe, kör tillbaka utan sirener och upprepar sedan det hela tre gånger med påslagna sirener även på tillbakavägen och allt längre pauser vid köksdörren som om hon arbetar med något där, kanske lastar.
Detta exempel ur nyutkomna Leka för livet illustrerar det äldre barnets iscensättning av verkligheten som drama. Flickan är från Capri där bilkrascher in i bergväggen är vanliga. Märk det avancerade i leken – hur det finns olika tidsplan och hur ljudet förstärker varje sekvens som i filmer. Förmodligen var det först en polisbil, sedan tre ambulanser som hämtade lika många skadade, ingenting slumpmässigt: återskapande lek, ”reenactment”.
Lars H Gustafsson gör stor sak av att likna sitt eget skrivande och sina musikupplevelser vid lek och talar om att han absolut inte ska driva teser i boken, fast han uppenbarligen gärna vill. I detta fall: flickan lever sig in i räddarnas roller och samtidigt möjligheten att faktiskt överleva det livsfarliga, ”leker med döden” om man så vill. Lekens läkande kraft liknar den de vuxna vinner av att i detalj berätta om olyckan de varit med om (”debriefing”) eller den berättande nivån i en psykoterapi. Låsningen vid ögonblicket av total ångest upplöses genom att berättelsen går utöver det, går vidare.
Det är ju denna tes han driver så varför inte stå för den: lek är nyttigt. Och särskilt den fria fantasileken, till skillnad från pedagogisk lek där vuxna lär ut spelregler, turtagande och annat. Det är särskilt den fria leken Gustafsson ser hotad av ensidiga kunskapskrav i skola och rentav förskola, teorier om leken bara som utlopp för överskottsenergi, kort sagt dagens tvångsmässiga överpedagogiska beskäftighetskultur.
Detta låter sig väl sägas. Gustafsson har ju unika kunskaper även om flyktingbarns behov av läkande lek, så varför inte redovisa dessa mer än fragmentariskt, varför inte driva teser, varför låta sig upptas så mycket av egna vistelser på San Michele, eget förhållande till musiken, dessa korta nedslag i det ena och det andra som tillsist ger boken ett splittrat intryck. Det ska väl verka litterärt eller essäistiskt men avleder den övertygelse om lekens värde han ändå bekänner sig till.
På slutet sammanfattar han den fria lekens betydelse i fyra kursiverade satser: leken söker alltid ny kunskap, söker egen förståelse av vad verklig empati innebär, kan ge upptäckter vars betydelse ofta klarnar efter många år, drivs av inre glöd och genuin nyfikenhet.
Låter inte detta som en övertygelse ?
Då vet inte jag.
