[130530] – Skräm mig, sade Pina Bausch till en av sina dansare.
– Överraska mig, begärde Ryska balettens Sergej Diaghilev av Igor Stravinskij.
I Våroffer hör och ser vi resultatet, i dag liksom för hundra år sedan.
Tanztheater Wuppertal sätter samman klassikern med ett annat klassiskt stycke, Café Müller. Ett betagande teatralt dansverk med den kärleksträngtande gesten som bärande element, humoristiskt och oavbrutet fascinerande i sin skildring av en hänförelse som kräver utrymme.
Följaktligen välter stolarna, likt människor faller offer för kulorna på ett slagfält.
Det kommer ändå i skuggan av förstnämnda verk, där det samlade resultatet av Pina Bauschs insats för den moderna dansen kommer till samma explosiva uttryck som vid uruppförandet för hundra år sedan.
Numera utan burop. En juuublande publik tackade gästspelarna på Göteborgsoperan onsdag kväll. Det var en högstidsstund.
Hemligheten kan sökas i koreografens första mening till sin dansare, som berättar med vilken uppmärksamhet hon valde och utvecklade vars och ens särdrag, tills hon skapat ett kompani så genomsyrat av självförtroende, så sammansvetsat i gemensam intention, att de syntes andas med en och samma lunga på scenen.
I den friheten kunde hon i stilistiskt avseende tillåta sig vad som helst, blanda såväl högt som lågt, vilket hände.
I den friheten blev hon, som var exklusivare än de flesta, världsberömd och även populär. Så kan det gå, när någon förnimmer de känslor i tiden ingen ännu hunnit sätta ord på och hittar andra språk för att ge upplevelsen mening, i det här fallet dansen.
Orden finns, ”med andra ord”.
(Talteatern är i dag inte i närheten av samma precition, vilket t.ex. kunde ses i Folkteaterns gästspel av franska Compagnie Louis Brouillard. En tydlig tematik förvaltades blott vagt i rolltolkningen och språket, tempot stannade av.)
Kompaniets samlade styrka har bevarat och utvecklat varje dansares individuella utstrålning, vilket skapar en enastående energiutveckling från scenen som ger lika starkt gensvar i publiken. Det inträffade nästan omedelbart för Pina Bauschs del och det ändrade många kritikers uppfattning om scenkonst.
Det gjorde t.ex. Horace Engdal till danskritiker under några år.
När vi i dag, säkert något överseende, tänker tillbaka på hur Parispubliken förkastade Våroffer finns all anledning att begrunda omkring vilka verk samma sak äger rum i dag.
Våroffer är inget instaka tillfälle och den glädje det berett sina åhörare och åskådare genom årtiondena undanhålls fortfarande en publik för nyskapande konst genom okunskap eller brist på öppenhet.
I höst visar Dansens hus i Stockholm Jeanette Langerts uppfattning om hur verket kan ses – i en koreografi för ensam manlig dansare.
