[130522] Bland inhemska föreställningar under årets fördjupningsfestival för Dans & Teater fanns Backa Teaters svit Backa on Drugs. Något jag särskilt drar mig till minnes från det projektet är, hur scenen plötsligt blev en annan, när det verkliga dramat utspelade sig i de närvarandes ansikten i stället för på golvet.
I Krimradio genom tre före detta missbrukande kvinnors försiktiga minspel i förhållande till sina egna berättelser på band, i Utopia 2012 i den unga publikens reaktioner på spelets metodiska genomgång av flyktmöjligheter i vardagen de hade eller inte hade erfarenheter av i den egna omgivningen.
Det gav en ny scenkonstnärlig dimension. De verkliga människorna kom i fokus och fiktionen, som också uppstod, fick en annan och mer påträngande sanningshalt.
Något av det samma kunde sägas om årets festivalhit, en unik presentation av ett sant öde – intalat på band och sedan ordagrant återgivet på scen. Uppspelat först av tre kvinnor och sedan av långt flera, både kvinnor och män, sögs vi in i en till talopera modifierad ordström. Vardagstalets upprepningar gavs i nya rytmer en magisk kraft som samtidigt blev tragikomiskt:
um, hahaha, yes, and then there was mrs Legrande, and she was like fat, um, haha, and she liked Hitchcock, and he was like, um, yes… och så vidare.
Life and Times av Nature Theatre of Oklahoma var en föreställning med grabbnävar av amerikanskt och newyorkst självförtroende i stilarter förknippade med det mest amerikanska av allt: highschool.
Vad hände då, dramaturgiskt betraktat, under den tolv timmar långa föreställningen (som i slutändan blev till fjorton)?
En mycket vanlig och vanligt berättad livshistoria, ett spontant minnesarbete framför en mikrofon, började fladdra på scenen genom aktörernas sätt att avnaturalisera orden och genom såväl under- som överspel ge dem ett innehåll som kunde de angå vem som helst, när som helst.
Därför kunde männen – helt naturligt och utan problem – glida in i skeendet (berättaren är från början kvinnlig) och som ett rent äventyr bildade samma ursprungligt formade ”manuskript” utgångspunkt för ett helt ”vanligt” drama i ett framförande med gester från filmens barndom eller artonhundratalets ultramanierade, förnaturalistiska spelstil!
Efter episod 1, 2 och 3 på en avskalad scen befann vi oss i del 4 hux flux i en gammal murken teaterdekor det formligen dammade om, därefter sörjde rökmaskinen för att bilden frös in till ett gammalt släktfotografi av i princip anybody.
Där satt den.
Mänskligheten.
Så kom den överraskning man hela tiden väntade på skulle inträffa att se ut. (Länge trodde jag annars att de små fyrkantiga lappar i hjärttrakten spelarna hade på kläderna skulle visa sig vara riktmärken för det skjutglada Amerika och skapa uppståndelse av den typen, men där tog jag fel.)
Men mer väntade. Del 4.1 bestod av en tecknad film, en bagatell, en rolig interiör ur vardagen och som del 5 ännu en kraftprestation, när man efter tretton timmars föreställning placerade publiken med läslampa om halsen och uppgiften att läsa en hundra sidor lång bok med vackert tecknade återgivningar av upphovsmännens livliga sexliv plus en avslutande artikel med redogörelse för konstnärliga principer och förebilder för arbetet (Havel, Cage, Kama Sutra och tillfälligheternas spel).
Till en plågsamt högljudd elorgels ackompanjemang…
Lyckas man få publiken att gå med på något sådant klockan halv tre på natten kan det inte betyda annat än att man gjort ett sanslöst intryck under de tidigare timmarna – vilket var fallet.
Hela konstruktionen i Life and Times var snillrik, djärv och rasande skickligt genomförd. Den var en lång underhållande utmaning, en på ett märkligt sätt sammanbitet galen förställning som inte minst genom sin illa dolda arbetsglädje öppnade portarna mot en lång rad framtida scener att uppträda på.
