[130523] För att demokratisera konst- och kultursektorn krävs att det finns en jämn representation, både av kulturlivets utförare och dess brukare. Utan en mångfald av de som utför och representerar kulturscenen kommer intresset och förtroendet för denna sektor inte att finnas bland alla grupper.
Det betyder att representation bland de som utför är nyckeln till vidgat deltagande, ett begrepp som används av Västra Götalandsregionen och som var parollen för konferensen ”Tänk om”. Jag skulle dock hellre vilja se att begreppet deltagande byttes ut mot begreppet medskapande då de senare indikerar ett mer jämlikt och aktivt deltagande redan i formandet av det som sedan ska deltas i.
Som jag ser det finns det två vägar att arbeta med att demokratisera konstens och kulturens sektor. Det är dels genom kortsiktiga lösningar, dels genom att arbeta för en långsiktig förändring.
Det förstnämnda, som vi också kan kalla genvägar, kan ta sig i flera olika former; exempelvis genom dialog med civilsamhället, samarbeten av olika slag samt genom olika projektformer som mer och mer verkar ta plats i vår managementkultur. Men detta kräver också att det finns intresserade ”gatekeepers”. Att någon med tillträde och makt bjuder in till dialog eller är villig att lyssna.
Att arbeta på ett långsiktigt och hållbart sätt, däremot, kräver en strukturell förändring. Alltså en implementering och integrering av mångfald i samhällets olika institutioner.
Här har den formella vägen till konstnärskapet en central roll, med andra ord utbildningen och gehöret inför denna kreativa talang och/eller intresse. Tittar man på statistiken kring gymnasievalen ser man tydligt att Estetiska Programmet är en av de tre utbildningar som är mest etniskt segregerade. Där har ca 92 procent av eleverna etniskt svensk bakgrund (Skolverket 2011).
Då klass många gånger i dagens Sverige sammanfaller med etnisk bakgrund kan man tänka sig att det också är en klassfråga. En som befinner sig i en osäker samhällsposition ger sig sällan in i, kan man tänka sig, en till situation som leder till ytterligare osäkerheter i framtiden. Det är därför som de gymnasielinjer där det går flest elever med utländsk bakgrund exempelvis är det naturvetenskapliga programmet, handelsprogrammet samt omvårdnadsprogrammet. Där finns vägen till jobben.
När jag själv tagit mig vidare till universitetet märkte jag denna uppdelning även inom akademin. På Handelshögskolan fanns det en större mångfald än på den Humanistiska institutionen. Likaså fanns det en större mångfald på Intuitionen för socialt arbete (om än liten) än det fanns (existerade inte alls faktiskt) på Högskolan för fotografi.
Frågan är hur framtidens konstnärer ska kunna prata eller arbeta för mångfald när de aldrig upplevt den själva under sin utbildning och under formandet av sitt konstnärskap? På vems initiativ och på vems premisser och villkor kommer samtal om mångfald inom/och konst föras? Vem kommer att förbli konstnär och vem kommer att förbli inspiratör? Alltså, vem kommer att förbli subjekt och vem kommer att göras till objekt?
Utbildningarna är därför en kärnfråga i detta. Men för att få fler grupper att söka sig till dessa utbildningar självmant behövs det också vågas ta risker, då det är en osäker bransch. För att våga ta risker behövs ett skyddsnät, en materiell trygghet att falla tillbaka till. Det är alltså en fråga om klass.
I föreningen Pantrarna som jag själv är aktiv i arbetar vi med att både kortsiktigt och långsiktigt vara en brygga mellan ungdomar och kulturskapande. Detta gör vi genom kombinationen av socialt och politiskt arbete. Förutom mindre löpande aktiviteter driver vi för tillfället en skrivargrupp ledd av en av Sveriges mest hyllade författare; Johannes Anyuru. Deras texter har publicerats i allt från Aftonbladet till den feministiska tidskriften Bang och varannan vecka publiceras en krönika i ETC Göteborg. Vi anordnade också ett festivalprogram under 1 maj dit vi bjudit in Svarta Pantrarnas f.d. kulturminister Emory Douglas. Han talade om hur man kan kombinera konst och motstånd och i samband med detta planerades en muralmålning med unga i Biskopsgården tillsammans med konstnären Benny Cruz.
I dessa ovannämnda exempel ingår som jag inledningsvis nämnde både brukare och deltagare av konst och kultur, då det är vi själva som utför arbetet samtidigt som vår främsta målgrupp är sådana som vi, unga från förorten. Detta är nödvändigt om man vill arbeta med empowerment, alltså ett självstärkande arbete. För att få aktiva, motiverade samhällsmedborgare krävs ett starkt underifrånperspektiv och framförallt ett underifrånbehov.
Detta gör dock att vi blir beroende av medel och kunskap om medel. Hur man på effektivast sätt ska söka pengar, vad man ska skriva, vilka nyckelord som man ska känna till osv. är frågor som kräver rutin och kännedom. Detta gäller ju alla som sysslar med verksamheter utanför lönearbetets traditionella ramar men det kräver ett språkligt kapital.
När initiativ till att samverka, med färdiga finansieringsmöjligheter, har kommit utifrån har vi som förening alltid ställt oss frågan; för vilket syfte och vem gynnar detta mest egentligen? Som förening är det lätt att bli ihjälkramad av välvilligt intresserade. Men ofta kan det upplevas som att det mer är för inbjudaren än för de inbjudna. Samtidigt, ju mer vi tar plats i de offentliga kulturrummen, desto mer kan vi förskjuta samtalen som förs.
När det gäller brukande av kultur och konst behövs inkluderande former och forum som på ett förutsättningslöst sätt tillåter medskapande från början. Här vill jag som en sista uppmaning åter betona språkets roll. Det behövs ett språk så att de som inte identifierar sig med vad det prestigefulla begreppet ”konst” är laddat med kan relatera och motiveras.
