[130523] Den typiske besökaren på konserthuset är närmast senior. Kommer den klassiska musiken långsamt att tyna bort, eller kan musiken nå fram till yngre lyssnare?
Två av den den klassiska finkulturens olika scener – teatern och operan – har försökt att anpassa sig till en yngre publik. Den tredje scenen, med klassisk musik på Konserthuset, riskerar att bli ett reservat för en åldrande kulturspillra. Vilka möjligheter har den klassiska musiken att locka till besök? Frågan går till en av den klassiska musikens verkliga tungviktare, musikvetaren och professorn Jan Ling. Han började sin forskarbana med att skriva om nyckelharpans historia och har sedan skrivit flera musikhistoriska verk. Visst har musikkulturen förändrats sedan borgerlighetens genombrott, menar han.
– År 1770 kunde runt tre fjärdedelar av all musik som skrevs betraktas som nutida och resten gammal musik. Går vi till 1870 var proportionerna de omvända. Idag är kanske tre-fyra procent av den klassiska musiken nyskriven. Musiken har stelnat till en repertoar som har blivit som dagens konserthus. Osökt kommer jag att tänka på den japanska strikt regelstyrda Noh-teatern.
– Publiken har dessutom förändrats och blivit betydligt äldre än den var tidigare. 1905 var det många unga personer på konserterna. Här märker vi hur förändringar i samhället, tidsanda och andra faktorer spelar in. Idag har konserthuset blivit en plats för en liten kanoniserad repertoar av musik.
Men om publiken blir allt äldre, kommer då inte denna kulturform att hamna i en kris så småningom? Jag tolkar svaret som ett halvt instämmande.
– En symfoni tar ungefär 35-40 minuter att spela. Det krävs en viss stillhet inombords för att kunna lyssna till den musiken. Idag är vi ofta vana vid melodifestivalens snabba tempo. För att nå det lugnet kan man inte ha en alltför turbulent tillvaro, med exempelvis småbarn, utan det fordras ett visst förhållande till tiden och livet. På 1800-talet hade den borgerliga familjen den tiden.
Samtidigt tror jag att det finns en öppenhet för annan musik är större idag än tidigare, så egentligen skulle ungdomar kunna lockas till konserthusen.
– Absolut. Man accepterar också andra typer av musikslag. På musikhögskolan kan man idag gå på olika spår. Man kan studera jazz, världsmusik och annat, vilket kan leda till något väldigt positivt i framtiden.
Man brukar säga att med den digitala kulturformen smälter tidigare skilda kulturformer samman. När det gäller klassisk musik pratar vi visserligen inte i första hand om digital musik, instrumenten trakteras på samma sätt som tidigare. Men det händer även något i folks huvuden när digitaliseringen slår rot inom kulturen. Både teatern och operan har lyckats förnya sina repertoarer och attrahera en yngre publik.
Det finns saker som jag tycker har varit framåtsyftande även inom konsertmusiken, eller om det nu bara är på marginalen. Några gånger har symfonikerna spelat musik till stumfilmer i samband med filmfestivalen – Sergej Eisensteins Pansarkryssaren Potemkin, eller Fred Niblos Ben Hur. Har du några andra idéer om hur konsertmusiken skulle kunna förnyas?
– Vi kan jämföra med det japanska noh-spelet igen. Den standardiserade konsertrepertoaren som finns med musik från 1800-talet och början av 1900-talet och som förnyas väldigt långsamt, är både en stabiliserande och konservativ faktor i tillvaron. Den är en trygghet för många människor. Det är inte säkert att man går till Konserthuset enbart för att lyssna till musiken. Kanske inte ens i första hand. Det är också närheten till andra människor där man känner en trygghet. Jag tillhör dom och de tillhör mig. Jag är också trygg med musiken. Jag kan lyssna på något som låter konstigt men det får inte vara för mycket av den.
Om vi titta på formen för konsertmusiken, så studsar alla fall jag till när jag kommer in i salongen och tittar på orkestern. Ensemblen är ofta klädd i frack och i princip alltid i svart. Färgvalet kan jag förstå, men måste det vara så?
– Det är intressant, men ingår nog i symbolen för konstarten. Kläderna innebär en form av högtidlighet. Detta är en kvarleva från den tiden när publiken såg ut på samma sätt. Om vi går tillbaka som till 1700-talet, kunde du komma till ett furstehus som hade en opera, så kunde du gå in direkt om du hade klädseln. Detta är nog en klädmarkör för konsten, det seriösa.
– Idag kan jag själv gå till konserthuset i tröja, men jag reagerar på att jag gör det och tänker att jag nog borde ha kavaj på mig.
Du nämnde tidigare att utbildningarna idag är genreöverskridande. Vad skulle det kunna betyda för konsertmusiken i framtiden?
– Det är svårt att spekulera om det. Att vara medlem i en symfoniorkester idag fordrar oerhört mycket. Man snackar om hur svårt det är att bli läkare, men jag tror att det är betydligt svårare att bli oboist. Det fordrar en stark specialisering. Visst kan de spela i andra genrer också om de vill. Men jag tror att detta är såpass krävande att man yrkesmässigt måste hålla sig inom den här delen. Så därför tror jag inte att det blir så många överklivningar.
– Däremot kan man uppleva musik som man tidigare inte ansågs vara likvärdig. Det finns en demokratiseringsprocess som sätter in när grammofon och massmedier kommer in i vardagslivet. Den demokratiseringsprocessen har inte kommit på samma sätt inom de etablerade borgerliga byggnaderna som opera och konserthus. Här finns mer av 1800-tal kvar.
– Men det har också mycket att göra med att många av de konservativa har intellektuella arbeten. Många av akademikerna är moderater, säger min känsla.
I vardagsrummet hemma hos Jan Ling intar en flygel en dominerande plats. Under lång tid efter kriget var det status att ha ett piano hemma. Idag betraktas det mer eller mindre som en kulturell Svarte Petter och inte många vill ha kvar pianot, nu när vi kan visa familjebilderna på en plattskärm på väggen. Du får vara glad om någon kommer hem och hämtar ditt piano gratis. Är inte det en symbol för en attitydförändring till denna typ av musik och som kan få djupgående konsekvenser?
Jan Ling försöker värja sig. Uppvuxen med den klassiska musiken som han är, försöker Jan Ling vara apostel för den här typen av musik som han tror betyder mycket för människor. Men samtidigt blir han hänvisad till den kategori av människor som han önskar vore bredare, socialt och politiskt.
– När jag undervisar för ungdomar blir det på kammarmusiklinjen i Västerås eller något liknande. Jag möter inga vanliga ungdomar, de skulle titta på mig som vore jag inte riktigt klok. Mina barnbarn begriper inte ett dugg om vad jag håller på med. De gör musik med hjälp av sina mobiltelefoner.
