[130519] Tidskriften Granta har funnits i mer än hundra år och har i flera decennier varit en av de ledande engelskspråkiga tidningarna för samtida litteratur. När tidningen nu släpps på svenska så är det naturligtvis stort, särskilt som det rör sig om en egen svensk version där svenska originaltexter blandas med översatta texter.
Själv gillar jag verkligen engelskspråkiga Granta, kvalitén brukar alltid vara hög och blandningen av berättande reportage och skönlitterära texter ger tidningen en intressant bredd. Temat för det första svenska Granta-numret är gränser. Ett tema som först verkar vagt och dåligt speglat i texturvalet, men som blir allt tydligare ju mer jag läser. En viss vaghet kvarstår såklart, gränser är ett stort och brett tema och de olika texterna har helt olika ingångar till ämnet. Här finns både texter som rör sig kring konkreta gränser (som t.ex. nationsgränser) och texter som handlar om mer abstrakta gränser (som t.ex. olika moraliska gränser). Flera texter handlar om litteraturens gränser: den ibland vaga gränsen mellan fakta och fiktion, gränsdragningarna vi försöker göra mellan olika sorters texter, en texts egna konkreta gränser i form av en början och ett slut.
En av de texter som utforskar litteraturens gränser är Karin Johannissons fascinerande essä Fallet Ellen West – om psykiatrins icke-gränser. Utgångspunkten är den stora mängd fallberättelser om kvinnliga patienter som producerades i psykiatrins barndom, och som många gånger fick stort inflytande på psykiatrins utveckling. Johannisson konstaterar att dessa fallberättelser har stora likheter med fiktionen, märkligt stora likheter. Kanske bör man inte betrakta dem som kliniska fallbeskrivningar utan som någon sorts pseudodokumentära noveller, delvis konstruerade, formade för att passa in i en psykiatrikers teoribygge. Fallberättelserna blir särskilt intressanta eftersom många av dem blivit klassiker inom den psykiatriska litteraturen, inflytelserika delar i berättelsen om hur det mänskliga psyket fungerar. I sitt utforskande av dessa fallberättelser pekar Johannisson på en viktig fråga: vems berättelse är det vi läser? Den berättelse som den manliga psykiatrikern presenterar kanske är väsensskild från den berättelse som den kvinnliga patienten hade berättat om hon fått tala med egen röst. Vilka berättelser vi lyssnar på är en fråga om makt.
Johannissons text handlar både om litteraturens gränser och de specifika gränser som samhället drar upp kring kvinnor. Ämnet återkommer i flera texter i Grantas första nummer: i Chinelo Okparantas berättelse om lesbisk kärlek i Nigeria, i Åsa Fosters novell om inkapslad kvinnlig ilska, i A.S. Byatt korta essä om de gränser som dras när kvinnor rent fysiskt utesluts från akademiska rum. Mest djupgående berörs ämnet i Amanda Svenssons Där flickor blir pirater. I texten utgår Svensson ifrån pirater, eller snarare ifrån piraten som en sorts arketyp för gränslöshet. Genom att skriva om kvinnliga pirater vill hon skriva om gränslösa kvinnor. Enligt Svensson finns det en allmänmänsklig längtan efter normbrytande och gränsöverskridande, en längtan som märks tydligast hos dom som gränserna sluter sig hårdast kring (dvs kvinnor och flickor). Där flickor blir pirater handlar också om gränserna mellan manlig och kvinnlig litteratur: gränsen mellan uppfostrande flickböcker och spännande pojkböcker, gränsen som Svensson vill dra mellan sitt eget skrivande och skrivande i en manlig litteraturtradition. Där flickor blir pirater är en av numrets intressantare texter, men också en av de mest ojämna och otympliga.
Den text som gör störst intryck på mig i svenska Grantas premiärnummer är Santiago Roncagliolos självbiografiska Deng Xiaopings hundar. Texten utgår ifrån Roncagliolos eget liv: hans barndom som flykting i Mexiko, flytten tillbaka till Peru, arbetet åt Perus justitieombudsman, hans arbete som journalist. Men det självbiografiska materialet bildar mest en bakgrund, används som startpunkter för Roncagliolos berättelse om Peru. Berättelsen fokuserar på den kommunistiska terroristorganisationen Sendoro Luminoso (Den lysande stigen). Sendoro Luminoso startade sin terrorkampanj med att hänga upp döda hundar i lyktstolparna i Lima, hundar försedda med skyltar som fördömde den kinesiske ledaren Deng Xiaoping. Efter denna bisarra aktion gick Sendoro Luminoso vidare till att bli en av Sydamerikas dödligaste terrororganisationer. Organisationen ägnade sig åt allt mer urskiljningslöst dödande och försökte skrämma befolkningen till lydnad. Roncagliolo beskriver hur våldet blev till en del av vardagen, till något banalt. Företrädarna för samhället (som polisen och militären) svarar på Sendoro Luminosos våld genom att själva bli våldsammare, genom att själva utöva terror. Roncagliolo berättar om försvinnanden, tortyr, massgravar. Det är en skrämmande berättelse om hur moraliska gränser förflyttas och förskjuts tills de helt förlorar sin mening.
Jag imponeras av svenska Grantas premiärnummer, det håller lika hög klass som det engelska originalet. Översättningarna är skickligt genomförda och det märks att Bonnier lagt ner tid och resurser på att få fram en kvalitetstidning. Jag gillar att flera av texterna är hämtade från ännu inte utgivna böcker, särskilt väcks min nyfikenhet av utdragen ur Lena Sundströms och Karin Johannissons kommande böcker. Redaktionen har gjort ett smart urval, med en bred blandning av stilar och ämnen och en genomgående hög nivå. Två eller tre av novellerna når inte upp till samma nivå som resten av texterna, men det handlar inte om några egentliga bottennapp. Många av texterna är inte bara skickligt skrivna och berättade utan väcker också intressanta frågor och funderingar. Det här är en lovande start för svenska Granta som får mig att se fram emot nästa nummer.
