[130512] 
I en obetalbar scen från Elisabeth Rynells nyutkomna essäsamling Skrivandets sinne ligger Sara Lidman nära döden på Umeå lasarett, trebäddsrum med skärmar mellan sängarna.
På andra sidan skärmen pågår ett samtal på inlandsdialekt och Sara höjer ögonbrynen på sitt karakteristiska vis och hyssjar ideligen, hon vill höra samtalet. När det går in i longörer kan hon och besökaren Elisabeth föra en viskande konversation, men Sara släpper aldrig helt uppmärksamheten på bygdeberättandet intill.
Annars var Sara vid denna tid, året före sin död, mycket arg på Ivar Lo som hon ju inlett ett kärleksförhållande till. Och sig själv, som gjorde det. Elisabeth blir till en biktmor och Sara kan avsluta i avklarning: han var ändå en stor berättare.
Så naturberusad hon nu är, har Elisabeth också fastnat för Harry Martinson, denna gång som civilisationskritiker i Verklighet till döds. Detta är ju en mycket säregen skrift, där han i sin synstränghet beskriver finska vinterkriget: ”Just i denna stund rusade de ekenstamska hundspannen över fjällåsarna. De släpade ammunition i pulkor. Skulle de bestå provet ? Detta var inget guldgrävaralaska. Detta var vinterkrig i Arktien.”
Hon försöker förstå Martinsons bevekelsegrunder att i stor stil värva frivilliga till Finland. Han har många märkliga, naturromantiska formuleringar som ibland går på förakt mot storstadskulturen och ”världsingenjörsandan”: ”När ungefärligheten på alla områden hotas till livet av den tyranniska exaktheten på alla områden, då har det stora kriget mellan poet och ingenjör börjat”. Det kanske var ofrånkomligt att Martinson förde sitt eget krig med alldeles unika motiveringar mot den sovjetiska imperialismen. Sådan individualist var han nog.
Inför Martinsons anatema över den tekniska civilisationen väcks hos Rynell hennes liknande, desperata minnesbilder: ”Själv visste jag att ingenjörerna hade segrat redan som barn. Från tolfte våningen i ett nybyggt höghus i Årsta kunde jag se att något var akut fel, att det var en sorts brist, en långtråkig väntan. Kanske på det riktiga livet. Det gick inte att vara barn där och det var liksom inte tänkt för människa där.”
Den starka känslan hos Martinson väcker Rynells egen starka känslosamhet, hon drar väl egentligen in ett tonårsminne och uppfylls av det. I en resonerande text om civilisationens förbannelser blir bilden alltför vag och hon märker det inte. Elisabeth Rynell blir inte sällan rasande å naturens och ”den avsigkomna människans” vägnar. Då är hon som mest sig själv men ibland också lite illa ute; det finns en risk för överspänd elitism.
Hennes rousseauanska eller varför inte thoreauska idealism och kompromisslöshet blir dock, litterärt väl förvaltad, något av hennes största tillgång. Hon behöver gå vild. När hon skriver om modernt skogsbruk som våldtäkt på skogen och visar upp sina gnistrande minnen från myrmarker och hundspår. Då kommer hon till oss i all sin känslosamhet.
Vi tvingas reflektera över vad vi kompromissat bort sedan tonårslidelserna.
Och det är väl en härlig mening med skrivandet?
