[130505] Den första association man får genom Åke Parmeruds ljudbild till hans och Mireille Leblancs verk MetamorPhos är den av oändlig tid. Det ligger det också en trygghet i.
Dansaren befinner sig tillsammans med oss i ett oåtkomligt nu, men genom rörliga projektioner replikerar han oavbrutet sig själv, rör vid sin egen varelse i digitala dimensioner och blir där till såväl en fossil ur det förgångna som en apart framtida imago.
Vid ett par korta tillfällen ställer han sig naket grotesk under ett ljus som träffar honom rakt uppifrån – är han i detta ögonblick sin urmänniska eller sin förtärda återstod?
Denna lek i och med tiden skapar en svindlande upplevelse av grundförutsättningarna för människans tänkande över sig själv, hennes handlingars karaktär av ständiga repetitioner, stilleståndet i hennes tillmätta belägenhet – så att det vi kallar början kanske visar sig vara slutet, så att det att sluta kan innebära att börja tills vi förstår, att det alltid är slutet vi måste utgå från.
En sådan slutpunkt har i det här fallet funnit form i mänsklig gestalt, finkänslige dansaren Aviad Herman – en människa i konstant rörelse, i avsaknad av varje förtöjning men stadd att leva inom en ram som synes fulländad till sin komposition.
