[130503] 
Vissa böcker brinner snabbt som i ett bokbål. Men Ensam i Berlin som kom ut 1946 har fortfarande något intressant att säga till oss idag om nazismens maktutövande.
Redan 1948 översattes boken till svenska, då under titeln En mot alla. Senaste upplagan utgavs så sent som förra året. Det som lockar mig att läsa den digra boken av Hans Fallada är att jag drog mig till minnes en avhandling om hur nazisterna eliminerade de bägge arbetaridrottsrörelser som växte fram under mellankrigstiden – en socialdemokratiskt dominerad och en kommunistiskt. Här beskrivs hur Hitlers drängar först tog sig an den socialdemokratiska organisationen och därefter den kommunistiska.
Hur går det till när man eliminerar sidoorganisationer hos sina politiska motståndare? När man fokuserar på den strukturella nivån kan det bli ganska abstrakt. Samtidigt undrar jag om vi kan förstå det som gjorde nazisterna så framgångsrika i i sitt politiska projekt om vi bara försöker hitta förklaringarna på organisatorisk nivå.
Jag hoppades hitta en bok som går under huden på de tyska medborgarna. En kollega tipsade om Falladas bok, den kunde hon inte lägga ifrån sig innan den var slutläst. Berättelsen är minst sagt dråplig och baseras dessutom på en verklig händelse. Hans Fallada lät sig inspireras av personer i undersökningsprotokoll från Gestapos arkiv och i boken förkroppsligas huvudpersonerna av makarna Quangel.
Boken är uppbyggd av en mosaik av korta kapitel, där strukturen är ganska lättöverskådlig. Upplägget påminner till viss del om Robert Antmans film Short Cuts, där olika personers vardagsöden sammanbinds på ett intrikat sätt. I boken utgörs kärnan i persongalleriet av de boende på Jablonskistrasse 55. Här bor bland andra Otto och Anna Quangel, den judiska änkan Rosenthal och den nazistiska familjen Persicke. Persongalleriet är som bäddat för förvecklingar. Det ger också möjligheter att blottlägga angiverisystemet och den tilltagande rädslan i samhället. De kollektiva strukturerna var under mellankrigstiden starka, men med nazisterna vid makten förvandlades medborgarna till isolerade atomer.
Under läsningen funderade jag på hur nazisterna kunde bygga upp ett angiverisystem som uppenbart var ett väldigt trubbigt instrument. Men var det ineffektivt? Jag är inte så säker. Den godtycklighet som finns inbyggt i ett sådant system gör antagligen ensamma medborgare än mer sårbara och svaga medan förtryckarmakten stärks.
Det nazistiska partiet byggde till stor del sin makt på en stark hierarki, som skapade en rädslans kultur även internt. Våldet fanns även inom partiet, vilket skildras vid några passager i boken. Så ser miljön ut när paret Quangel bestämmer sig för att göra motstånd mot förtryckarregimen. Fram till denna punkt är berättelsen väldigt stark, vilket gör att jag blir alltmer bekant med personerna som på olika sätt blir aktörer som driver berättelsen mot ett slut som står klart redan från början; det framgår redan i förordet. Här ligger spänningen främst i själva resan.
Man får också anledning att reflektera över intresset för nyfascistiska rörelser i Europa idag. Har starkt hierarkiska rörelser något att erbjuda missnöjda medborgare idag? Redan diktatorerna Franco och Salazar ledde Spanien och Portugal mot ruinens brant med sina otidsenliga regimer. Eller kan dagens högerextremister överleva i demokratiska skepnader? Uppenbarligen kan denna bok, som skrevs för mer än 60 år sedan, trots allt kasta ett eko in i våra dagar.
