[130430] Det finns ögonblick av absolut poesi i Don Quijote, mellan Thomas Nystedt och Per Sandberg i rollerna som titelfiguren och Sancho Panza, i gycklarnas och musikanternas romantiska serenader och diverse påhitt.
Men de genomsyrar inte föreställningen, som dras mellan sin överdrivna vilja att underhålla och det att föra fram vem Don Quijote är, varför han är – och vill så mycket mer.
Den hårfina gränsen mellan att tala rättvisans sak och bli till ett åtlöje (Quijote), mellan att stå med fötterna på jorden och sitta fast (Panza).
Det är ett outtömligt material, som nyskrivet för politikens kriser i nuet.
En felriktad stillhet tar över: när såg man gatumusikanter sitta och vänta på att det blev deras tur?! De kunde givits helt andra möjligheter att röra sig över scenen efter eget gottfinnande, ingripa var helst de hade lust. Gycklare gör som de vill – inte på tio år har polisen lyckats fördriva musikanterna från innerstan i Göteborg, till slut har folk börjat beundra deras envetenhet!
Och vitsen med att splittra Victoria Olmarker mellan Quijote och kvinnorna i sagan – en uppgift hon delar med Nystedt – är svårgripbar. För tredje gången på kort tid ser man henne axla mansroller som försenar hennes snabba talang, vilken först får blomma ut i Dulcineas och Hertiginnans krumbukter.
Kanske skulle magikern tagit överhanden från början till slut. Det är återigen Nystedt som mästrar ett par lampor mellan fingrarna som om han ägde världen, i vart fall scenen.
