[130428] 
I essäboken Kina med tio ord berättar den kinesiske författaren Yu Hua om sitt liv och om Kinas blodiga nutidshistoria. Det är en splittrad men intressant läsning, fylld av fascinerande historier från ett land som gått ifrån kommunism till kapitalism utan att någonsin bli fritt.
Under sin barndom bevittnade Yu Hua flera avrättningar. På den tiden, under kulturrevolutionen, var det en sorts folknöje i Kina. I hans barndomsby samlades man för att höra anklagelserna och domen läsas upp, och skyndade sen efter bödlarna för att få bevittna själva avrättningen. En gång kom Yu Hua riktigt nära, bara några meter från barndomsplatsen. Scenen är beskriven med obehaglig skärpa: fången tvingas ner på knä, soldaten kliver bak för att slippa få blodstänket på sig, siktar och skjuter den dömde i bakhuvudet. Efteråt vänds liket så att dom blodiga resterna av fångens ansikte syns. När jag läser den här våldsskildringen i Kina med tio ord slås jag över hur vidrigt verkligt våld alltid är, hur det aldrig är spännande och kittlande utan bara äckligt och sorgligt. Avrättningen är en på många sätt typisk scen för Kina med tio ord, våldsam och känsloladdad, på samma gång en berättelse från Yu Huas liv och en berättelse om Kina. Scenen berör också flera centrala teman i boken: våld, makt och förtryck.
Kina med tio ord är den tredje boken av Yu Huas som utkommit på svenska. Den kinesiska författaren (född 1960) har publicerats i sitt hemland sen 80-talet men har först på senare år börjat översättas till svenska. Kina med tio ord är en essäbok med ett enkelt upplägg: i varje kapitel tar författaren ett ord (som exempelvis Folket, Bluff eller Revolution) och förklarar vad ordet betyder i dagens Kina och vad det betydde i gårdagens Kina. Genom att beskriva språkets skiftningar beskriver författaren samhällets skiftningar och hur människors sätt att tänka har förändrats i rörelsen från kommunism till kapitalism. Det är ett effektivt upplägg, som handlar betydligt mindre om språk än vad man skulle kunna tro. Orden är egentligen inte i fokus utan fungerar främst som ingångspunkter till Yu Huas betraktelser och berättelser om det kinesiska samhället.
Det som fascinerar mig mest i boken är just berättelserna, och särskilt då berättelserna från barndomen. Vissa av barndomsberättelserna är roliga, som när han förklarar att han som barn trodde att Ordförande var Maos förnamn, men för det mesta är barndomsberättelserna sorgliga. Yu Hua föddes sex år innan den tioåriga kulturrevolutionen började och hela hans uppväxt är givetvis präglat av detta. Det är tankeväckande att få kulturrevolutionen beskriven genom ett barns ögon. Som ett barn som aldrig upplevt något annat än det kommunistiska Kina tolkade han världen utifrån den maoistiska ideologi han fått lära sig. Det blev ett verklighetsfrämmande sätt att betrakta världen, ett svartvitt perspektiv där den egna gruppen alltid hade rätt och där ledaren hade gudomlig status. Yu Hua skriver att han som barn var övertygad om att ”Mao blev glad när jag gjorde något bra och besviken när jag gjorde något dåligt”. För mig ger det associationer till sekter, samma sorts blindhet och hjärntvätt. Maoismen framstår som en sorts ateistisk religion, med Mao som ofelbar Gud.
Det samhälle som Yu Hua växte upp i är också extremt genom sin våldsamhet. Våldet fanns hela tiden närvarande: i det brutala våldet uppifrån, i striderna mellan olika fraktioner, i det våld som vanliga människor utsatte dom som stämplats som oliktänkande för. Våldet användes både som ett sätt att skaffa makt och ett sätt att bevisa att man hade makt. Genom våldet bekräftades personens plats i hierarkierna: när man spottade och sparkade på klassförrädarna så bekräftade det att man stod över dom. Våldets makt är lockande och Yu Hua beskriver hur han själv föll för lockelsen. Tillsammans med några andra ungdomar började han spåra upp ”opportunister” (människor som illegalt sålde sina matkuponger) och attackera dessa och leda dom till myndigheterna. Opportunisterna var ensamma, ofta äldre, försvarslösa inför ungdomsgänget. Som en del av ungdomsgänget blev Yu Hua en del av makten och kunde sparka neråt, på dom svagare.
I Kina med tio ord beskrivs både detta kulturrevolutionens Kina och det land som Kina nu har blivit. Yu Hua skriver om dom extrema förändringarna, där man rört sig från fattigdom till överflöd, från att politiken betydde allt till att pengar betyder allt, från en tid då alla känslor undertrycktes till en tid av extrem utlevelse. I Yu Huas ungdom användes fraser som ”Folket är ordförande Mao och ordförande Mao är folket”, idag är det marknadsanpassning som är ett mantra.
Samtidigt som ekonomin utvecklats (till den punkt där Kina är världens tredje största ekonomi) så har klyftorna ökat. Yu Hua skriver om en stor och utbredd fattigdom, och om dom fattigas maktlöshet. Jag får ett intryck av att Yu Hua inte känner igen sig i dagens samhälle, att han tycker att det är främmande. Dagens Kina beskrivs med större distans än vad som finns i beskrivningarna av kulturrevolutionens Kina. Kanske är det den här distansen som gör att beskrivningarna av dagens Kina aldrig blir lika fascinerande som berättelserna från hans barndom.
För här finns en brist i boken: när det samtida Kina beskrivs så tappar jag ibland intresset och väntar bara på att han ska återgå till att skriva om kulturrevolutionen. Den här bristen finns också i vissa av funderingarna, för mig är Yu Hua mycket intressantare som berättare än som tänkare, hans analyser är aldrig lika skarpa som hans berättelser. Förutom dessa brister så tycker jag verkligen om Kina med tio ord. Det är ett skrämmande stycke nutidshistoria som väcker många tankar och ger en fascinerande inblick i ett land som vi i väst vet alldeles för lite om.
