[130424] Det som ger Tony Kushners prisbelönta pjäs Angels in America tyngd är den centrala placering han givit beryktade advokaten Roy Cohn och hans roll under famösa McCarthy-rättegångarna. Inte minst filmeliten blev ansatt.
Runt dennes onda genius surrade ett antal intagande existenser, där såväl judiska traditioner som homosexuella extaser utgör dramats aktiv – men även drömmen om en egen måne, en kosmisk längtan efter (och tro på) something else, om än i en ack så avlägsen framtid.
En längtan av den arten har intagit huvudpersonen, navet i Det intelligenta homots.., pappa Gus genom livet. Han väger emellertid allt annat än tungt, hans minnesvärld är numera inte luftig ens, den har blivit ihålig. Han famlar efter tillvaron, för om han någonsin trott på sin kommunistiska dröm lever han nu som en övervintrande särling, vars föreställning om det amerikanska lyftet visat sig haft en anka som fortskaffningsmedel.
(Han ter sig så verklig i föreställningen, att han kunde tas för en av de autentiska personerna som framträder i Warren Beattys Reds från 1981.)
Han när en unamerican dream. Ingenting i den amerikanska revolutionen kunde likt den franska lägga ut spår mot en statlig nyordning. Ingenting har genom århundradena varit amerikanen mer förhatligt än den federala makten, the feds, anomalin, fienden till frihetsförklaringens we the people, rätten att bära vapen för att värna sitt och de sina – det amerikanska samhället bygger på en uppfattning om civil rights.
– Nej, för faen, blanda inte in dom dj-a idioterna i det här, som bröderna Cohen låter CIA-funktionären utbrista i Burn after reading angående ett obekvämt lik.
Konflikthärden de utgår från är genuint kaotisk: vad skulle hända, frågar de sig, om intressesfärerna kom på kollisionskurs mellan CIA-agenturen och de anställda på ett gym?!
Det är en sanslös film, där den skapande intelligensen går hand i hand med de skådespelande briljanternas bedrift att våga sätta egen heder, ära och inte minst fåfänga på spel.
Det är inte alla som inser vilken intellektuell status filmvärlden besitter i USA. När Kevin Spacey och Bob Balaban intervjuar sina levande förebilder efter filmen Recount – berättelsen om valet där förloraren blev president i alla fall – kan de mäta sig med vilka slipade politiska bedömare som helst, det finns det inte så många motsvarigheter till i vår omgivning.
Det intelligenta homots… bygger på Gus’ absurda dröm om ett Amerika som aldrig kommer att hända. Ändå är han långt ifrån oamerikansk. Han är ingen leninist, han är lika desorganiserad som alla andra och lika hopplöst insnörd i familjebeteenden som under senare delen av nittonhundratalet blev plågsamt komplicerade för envar.
Visst har det existerat vänsterorienterade stråk genom både öknar, sädesfält och industrier i USA, men de har alltid varit lika drömska och i djupaste mening paradoxala. De amerikanska terrorister som föddes under sjuttiotalet hotade inga andra än sig själva och i mytologiskt avseende vann de ingen aura likt Baader-Meinhof eller Brigate Rosse, sådana positioner var länge sedan intagna av Jesse James med efterföljare.
Men Gus är en stor, tragisk figur i ensamt majestät, lika gripande som Willy Loman i En handelsresandes död. Hans isolation mitt i gatumyllret hans hem fövandlats till är magnifik och hans reaktion på omgivningen mer präglad av förundrade blickar än av ordbyten. Han försökte och han misslyckades. Hans slutord är:
– Jag tänker.
Exakt vad vet vi inte.
Om han och hans Amerika är färdiga för bårhuset genomskådar vi lika lite vid föreställningens början som vid dess slut. Men vi har blivit medvetna om vad som står på spel i det amerikanska livet, kanske också i våra egna liv, och att dess medelpunkt i Henric Holmbergs arbete tagit fysisk och mental gestalt av oförglömligt slag.
Man hörde honom gärna TV-intervjua valets segerherre och/eller förlorare 2014!
