[130424] Den resa i snöstorm över den ryska stäppen som skildras i Vladimir Sorokins nyöversatta roman Snöstormen skedde egentligen i januari 1854 i trakterna av Tjerkask, donkosackernas gamla huvudstad i Ukraina.
Den hade blivit fullständigt okänd om inte för vem som satt i släden: Leo Tolstoj. Han skrev ganska omgående romanen Snöstormen som hör till hans mer kända. Mindre känd är novellen från 1895, Master and man, delvis med samma motiv. Det är oklart om den utgivits på svenska.
Master and man skrivs i Tolstojs sena, bonderomantiska period med anarkism och sökandet efter det goda i människan som ledstjärnor. Den girige storbonden Vasili ger sig på vinterresa med sin landbonde Nikita för att köpa mer skog medan tid är. De hamnar i snöstorm, Vasili manar på Nikita men de hittar inte längre vägen och tvingas tillsist övernatta i släden. När Nikita är nära förfrysning ger sig Vasili av för att rädda sig själv. Han går i cirklar och hamnar åter vid släden, får en uppenbarelse om godhet som livets enda värde och lägger sig på Nikita för att hålla honom varm. Det kostar honom livet medan Nikita överlever.
Ramberättelsen hos Sorokin är exakt densamma. Men den som reser är doktor Platon Iljitj Garin med vaccin till byn Dolgoje i Vitryssland. Den håller på att gå under av asiatisk smitta, just att epidemin kommer utifrån framhålls. Temat att naturvetenskapen kom räddande till förgätna bondbyar var vanlig i sovjetpropagandan och jag tänker särskilt på stumfilmen Salt åt Svanetien av Micheil Kalatozisjvili.
Snöstormen breder ut sig genom hela boken och stäppen blir oändlig. Vi reser genom den Ryska Vintern och släden har blivit en halvmodern maskin, en ”självgångare” driven av femtio småhästar. ”Stora som rapphönor”. Här börjar den symboliska lek med storlek som också löper genom romanen – hästar är jättelika eller mycket små, det finns någon absolut dvärgmänniska liksom väldiga nomadiserande jättar på stäppen. Gulliver är väl inte alldeles långt borta, Jonathan Swift använde sagoformen och absurdismen för att undgå censuren.
Garin står i utvecklingens och filantropins tjänst och resan går mot framtiden. Men med förhinder. Det första man kör på så att meden spräcks är en gåtfull liten pyramid, en genomskinlig modern bordsprydnad, en horrör som visar sig vara gömme för en ny sorts narkotikum. När man tror sig äntligen ha nått en by hamnar istället de resande i en knarkarsekt med bioorganskt växande tältväggar av vivipar. Garins mardröm under ruset blir en klassisk scen där han kokas i olja hos fientlig stam. Den fortsätter förfölja honom – som en rasistisk grundformel, kan man väl säga.
De kör också på ett hinder på vägen som visar sig vara liket av en nomadiserande jätte. I trakten var det donkosacker som bildade frihetliga klaner och vars självständighet mot tjänster åt staten nu uppmuntras av Putin. Storleken? Stor som en staty: den evige Ryske Bonden, en kropp åt den ryska folksjälen?
Det enda som sägs om dessa bjässar är att man kunde köpa drängtjänster av dem och de sågs med visst förakt. Rasism verkar efter knarket vara hindret på den ryska resan.
Just detta knep att invagga läsaren i förtrolig stämning av klassisk rysk roman och sedan med olika våldsamma, skräckel- och science fictioninslag rubba jämvikten och få oss att förundras och reflektera över framtiden för det Eviga Ryssland. Det är ett nytt grepp och det har fört honom till berömmelse i Väst och mycket blandade reaktioner i Ryssland. Vissa har t.o.m talat om honom som nobelkandidat.
Det är en färgrik, omtumlande maskerad av tider, platser och roller han åstadkommer. För en svensk läsare behövs en viss påläsning om kulturmiljö och litterära förebilder. Man kan läsa Snöstormen som magisk thriller helt utan historiskt budskap men Sorokin har själv sagt att han egentligen alltid talar om Rysslands framtid.
