[130423] 
Det som förenar våra stora arbetarförfattare är förmågan att skriva fram livet som magiskt också hos de mest utsatta, plågade som skenbart levde i ordlöst slit för brödfödan. Deras texter har ofta upprättat dessa människor genom att peka ut det storartade i deras kamp. När Ivar Los far ökat tegen genom stenbrytning blir det ett extra hölass och inför det gråter man.
Åke Smedberg från Hjässberget utanför Sundsvall, numera Uppsala, skildrar oftast det brutna hos människan, hans texter är extremt svarta. I nya novellsamlingen Borges i Sundsvall har människorna valen i livet bakom sig och de har i regel misslyckats. De flesta kärleksband är brutna, möjligen kan människorna flytta. Eller återkomma. Till sist återstår bara döden, några gånger som självmord. Tiden är rekordåren men ingen ser något storartat i det.
Men hela tiden de rannsakar sina minnen exploderar naturen i skarpa bilder av skönhet. Himlen har alla färger av blått, ljuset faller skarpt som hos impressionisterna eller dunkelt men hela tiden magiskt över de vardagliga scenerna och över alla älskade ansikten. Detta ljus speglar de oerhört starka känslorna mer än det signalerar andlighet. Smedbergs lidelsefulla intresse för varje människas berättelse lyfter livet till storhet genom sin tydlighet, kraft och medkänsla.
Fisken i vattnet är väl den berättelse som närmast anknyter till Smedbergs tillfälliga besök i kriminalgenren, böckerna från tidigt 2000-tal. En man på nattlig joggingtur tycker sig jagad av en bil och han och bilföraren förföljer varandra hotfullt. Så vänder berättelsen mot psykologisk förklaring, barndomsberättande. Men det typiska för Smedberg är att den sedan mynnar ut i något tredje: dottern Marjas undersökning sedan fadern dött. Ett minne från bilresa till faderns släktplatser i Norrland. Hur där fanns en å att alltid vila vid, enligt farfar. Och i den stenbit, småöringar i stim som plötsligt upplöstes, en bild av livets oförutsägbarhet. Dessa kast i berättelserna och denna bäring på tillvarons osäkerhet och gåtfullhet – där hittas Åke Smedberg i nästan varje novell.
Gudomliga iakttagelser av en outhärdlig kärlek börjar med ett äktenskapligt praktgräl med skilsmässohot. Guden Ariebo, som växlar skepnad mellan olika smådjur, iakttar allt utan att ingripa. Frågan är rentav om han ”längre” kan ingripa. De grälandes hela liv spelas upp. Tidiga modersförluster, passion, svekfullhet, tillsist ensamhet. En tidstypisk karriär som självlärd skådespelare i fria teatergrupper. Alkohol och dess nedåtspiral i ett desperat åldrande. Guden sitter där och ser allt, som en kråka, som en nattskärra. Han kan inte ingripa, kunde möjligen. Också han har åldrats.
Det blir starkt gripande i sin strävan efter desillusionerad ärlighet. Möjligen undrar jag någon gång vad guden har där att göra. Men det finns en avsikt: en modern gud, allseende men för gammal att ingripa. Är det inte speglingen av all den sorg, trolöshet och uppgivenhet människorna känner ?
Åke Smedbergs berättande ger inga svar, där finns ingen trosvisshet av något slag. Men det djupa intresset för människorna höjer liven till storslagenhet.
På så sätt är Smedberg en verklig arbetarförattare.
